Likt en samhällsdebattens Särimner väcks tanken om att tillåta gårdsförsäljning av alkohol till liv i Sverige med jämna mellanrum. Det vore ju så charmigt att få köpa med sig en flaska vin från en skånsk vingård eller ett sexpack lokalproducerad IPA från ett litet bryggeri drivet av mysiga hipsters. Alla tjänar ju på det. Hipsters och konsumenter, turism och landsbygd. Det hotar inte heller folkhälsan, det vill säga själva anledningen till att vi säger oss vilja upprätthålla den nostalgiska monopollösning som Systembolaget innebär.
Så vaknar en pigg Särimner varje morgon. Yster och med stort hopp om livet hoppar den runt mellan utredningar och debattartiklar viftande på sin lilla knorr. Bara för att om och om igen slaktas så fort solen sjunker över vinrankor, bryggtunnor och destillatorer.
Och varje gång det sker är det tydligt vem som hållit i kniven: EU. Denna glädjelösa brysselbyråkrat verkar vare sig bry sig om svenska hipsters eller turism. Den bryr sig inte om hur glad Särimner är och vilket litet hot han utgör mot folkhälsan. Kniven glimmar till. Särimner segnar ned. Tills nästa gång.
Varför blir det så? Varför är EU så glädjelöst och stelt? Varför kan unionen inte bara låta Särimner leva?
Det som håller grisen vaken den här gången är ett finskt förhandsavgörande om distansförsäljning av alkoholhaltiga drycker från EU-domstolen från 2015. I ett par otydligt formulerade paragrafer mot slutet av den omfångsrika domen nuddar EU-domstolen vid den finska ordningen för gårdsförsäljning av alkohol. I det sammanhanget utesluter inte domstolen att den finska lagstiftningen kan vara förenlig med EU:s regler om statliga monopol och fri rörlighet för varor, och den lämnar över det slutliga avgörandet om så är fallet till den hänskjutande finska domstolen.
Aha, tänkte den svenska regeringen. Där har vi det! Om den trista byråkraten inte uttryckligen förbjuder Finland att sälja alkohol direkt till konsumenter från vingårdar och bryggerier så borde väl samma sak gälla för oss? En utredning togs fram. Lagförslag utarbetades. Debattartiklar skrevs. Knorren viftade hoppfullt.
Problemet är bara att den finska ordningen för gårdsförsäljning av alkohol skiljer sig åt dramatiskt från det som föreslås i Sverige. Att jämföra systemen är att jämföra äpplen och päron. Eller kanske snarare druvor och lingon.
Huvudregeln vad gäller varuhandel inom EU formuleras i artikel 34 FEUF och är lika välkänd som den är enkel. Alla som någon gång studerat EU-rätt med ett halvt öga känner till den berömda konkretiseringen av bestämmelsen i det banbrytande Dassonville-målet från 1974:
Alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen skall anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner.
Det är en absolut och sträng formulering som fångar alla begränsningar i handel mellan medlemsländer. Allt som gör det svårare att få tillträde till en annan medlemsstats marknad är ett handelshinder som måste avvecklas om det inte kan rättfärdigas med ett tvingande hänsyn. Det finns ingen nedre gräns för vad ett handelshinder är. Det spelar ingen roll om ett handelshinder bara begränsar handeln lite grann. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om hindret faktiskt begränsar handeln alls. Bara det faktum att den har potentialen att göra det räcker för att artikel 34 ska brytas mot.
Under senare år har EU-domstolen klargjort att det enda som inte faller under begreppet handelshinder är begränsande åtgärder som inte förhindrar marknadstillträde för produkter från andra länder. Detta kan exempelvis utgöras av vissa typer av användarbegränsningar. Eller, eventuellt, regler vad gäller produkter som saknar konkurrenter på den europeiska marknaden.
Låt oss så titta på vad hur det finska systemet för gårdsförsäljning faktiskt är utformat och hur det kan jämföras med det som föreslås i Sverige.
Det finska undantaget från Alkos monopol är mycket begränsat vad gäller vilken typ av produkter det gäller. Det gäller uteslutande hantverksmässigt producerade frukt- och bärviner med en alkoholhalt på max 13 procent. Råvarorna till vinerna måste ha varit odlade norr om den 60:e breddgraden. I praktiken innebär det att undantaget omfattar exempelvis lingonvin och äppelvin med låg alkoholhalt, men inte viner gjorda på druvor. Det är ingen överdrift att hävda att de finska frukt- och bärvinerna saknar egentliga konkurrenter på den europeiska marknaden.
Det svenska förslaget vad gäller gårdsförsäljning, å andra sidan, begränsar inte vilken typ av produkter som omfattas. Öl, vin och sprit tillverkade på traditionella sätt på svenska gårdar ska få säljas direkt till konsumenter, om än i begränsade volymer. Dessa produkter har direkta och uppenbara konkurrenter på den europeiska marknaden. Det innebär att svenska produkter ges en kanal ut till konsumenter i Sverige som jämförbara europeiska produkter förnekas.
När Finland 2010 meddelade Europeiska kommissionen att man ville utöka möjligheten till gårdsförsäljning till att omfatta drycker med upp till 22 procents alkoholhalt var kommissionen tydlig med att en sådan utökning skulle innebära att finska produkter behandlades mer förmånligt än de som härstammar i andra medlemsstater och skulle därmed strida mot artikel 34 FEUF. Även om det måhända saknas en egentlig marknad för äppelviner med låg alkoholhalt så finns det en uppenbar europeisk marknad för äppellikörer, så att säga. En ordning där finska äppellikörer behandlas mer förmånligt än jämförbara tyska äppellikörer skulle strida direkt och uttryckligen mot den fria rörligheten för varor.
Det som för flera år sedan väckte den särimnerlika debatten om gårdsförsäljning till liv igen i Sverige är alltså ett par, i ärlighetens namn ganska otydliga, formuleringar i ett domslut om ett finskt system som bara helt marginellt påminner om det som föreslås i Sverige.
Trots allt vi lärt oss om den fria rörligheten för varor under femtio år av konsekventa och tydliga domslut från EU-domstolen är förhoppningen hos den svenska regeringen och många bedömare att Europeiska kommissionen och EU-domstolen ska låta oss jämföra svenska druvor med finska lingon, snarare än med franska druvor.
Hela poängen med den inre marknaden är att eliminera regler som gör att inhemska produkter behandlas mer förmånligt än de som kommer från andra europeiska länder. Att skapa ett system som uttryckligen tillåter svensktillverkade drycker att nå ut till konsumenter på ett sätt som likartade importerade drycker inte får är själva definitionen på en diskriminerande bestämmelse. Att hoppas på att EU:s institutioner och våra europeiska grannar ska blunda för ett sådant uppenbart brott mot hela europasamarbetets mest bärande princip är att hoppas på mycket.
Det är nog dags att låta Särimner vila till sist.