Kan krissituationer förändra en seg och gammal institution som diplomati? Genom att studera hur enskilda diplomater agerar och hur diplomatin fungerar i kristider närmar vi oss ett svar som blir både ja och nej. I min avhandling visar jag, med exempel både från toppmöten och från arbetet i EU:s rådskommittéer, hur kriser i viss mån påverkar diplomaters agerande men att detta inte nödvändigtvis påverkar hur diplomatin som institution fungerar. Den robusta diplomatin visar sig dessutom ibland ha demokratiska nackdelar och kan bidra till att urholka den politiska substansen i de beslut som tas i en organisation som EU. Inom EU:s utrikespolitik behöver beslutsfattandet därför förändras i grunden.

Diplomati är ett luddigt begrepp. Trots att vi kan ”se” diplomatiska interaktioner mellan länder och enskilda tjänstemän, saknas en gemensam definition av begreppet inom forskningen i internationella relationer. Forskare har försökt identifiera en rad olika aspekter av diplomati som kännetecknar fenomenet – exempelvis kan det ses som en process, en konstant förhandling, en kontext för att medla och lösa konflikter mellan stater, institutionaliserad kommunikation eller helt enkelt ”vad diplomater gör”. Av denna anledning argumenterade Christer Jönsson 2002 för att forskningsfältet inom diplomati är ”short on theory [but] long on typologies”.

I min avhandling har jag studerat det agerande som kan benämnas diplomatiska praktiker – agerande som av andra aktörer inom samma sociala kontext anses vara meningsfullt och kompetent. Ett simpelt exempel är hur man beter sig i en förhandling med representanter från andra medlemsländer i en internationell organisation. Övriga diplomater har en rad olika förväntningar om hur man bör bete sig, exempelvis att man bör vara transparent med sin egna position och förhandlingsutrymme och att man inte bör vara allt för långrandig i sitt anförande. Dessa typer av ”regler” strukturerar interaktionen mellan diplomater och gör att det ofta fungerar relativt smidigt. Att bryta mot en praktik kan även leda till sociala straff, såsom att man motarbetas i framtida förhandlingar.

Diplomati kan anses vara en relativt robust institution av praktiker och just stabilitet och oföränderlighet kan i någon mån anses känneteckna diplomati jämfört med andra institutioner. Den norska statsvetaren och tidigare diplomaten Iver Neumann har beskrivit hur innovationer inom diplomati i själva verket anses som ett misslyckande då de redan etablerade praktikerna på något sätt var otillräckliga. Och när våra etablerade sätt att kommunicera och interagera förändras, då följer även osäkerhet i relationen mellan stater – något som i förlängningen kan få förödande konsekvenser.

I avhandlingen studerar jag främst hur och när diplomatiska praktiker förändras till följd av kriser – alltså situationer som leder till ett avbrott i rutinerna av ett annars fungerande system. Forskning inom krishantering visar dock att kriser inte endast är destruktiva utan även kan agera som en produktiv kraft. Genom att systemet utsätts för en chock skapas ett utrymme för utveckling av nya rutiner. Även sociologer som Bourdieu påpekar att kriser är den mest ”produktiva” kontexten för förändring och utveckling av praktiker.

Här kan man alltså identifiera antaganden som på förhand kan verka motsägelsefulla – diplomati är en relativt oföränderlig och robust institution samtidigt som kriser antas leda till stora förändringar i diplomatiska praktiker. I artiklarna som utgör avhandlingen visar jag att båda dessa antaganden kan stämma samtidigt.

Kortfattat kan man säga att studierna visar på vikten av att särskilja mellan två olika aspekter av praktiker – reglerna som omgärdar en praktik och den mer strukturella komponenten som möjliggör vissa regler och förhindrar utvecklingen av andra. Med andra ord kan kriser leda till stora förändringar i enskilda regler som utgör diplomatiska praktiker (exempelvis hur en förhandling ska genomföras) men leder sällan till signifikanta förändringar i institutionen diplomati. Denna strukturella komponent är lite svårare att identifiera och exemplifiera, men kan i princip jämställas med ett socialt system som ett patriarkat, d v s en struktur som är mer än summan av de individuella reglerna som följer av strukturen. I avhandlingen genomför jag tre empiriska studier som belyser hur dessa två aspekter av praktiker på olika sätt påverkas av kriser.

Den studie som kanske tydligast visar skillnaden mellan hur dessa två aspekter av diplomatiska praktiker påverkas av kriser fokuserar på övergången till virtuella toppmöten under Covid-19-pandemin. Toppmöten mellan världsledare är vanligtvis strikt reglerade. En viktig norm är att ledare och länder ska framställas som jämlikar – flaggor ska vara lika stora och om länder av någon anledning måste rangordnas så görs det i bokstavsordning. I studien visar dock jag och min medförfattare Elsa Hedling hur det första virtuella toppmötet inom G20 skapade nya möjligheter för stats- och regeringschefer att signalera status genom sin visuella framställning.

I och med att det virtuella mötet var det första av sitt slag fanns det inte heller några regler som reglerade hur ledarna skulle presentera sig visuellt. Resultatet blev att vissa världsledare satt i storslagna salar omringade av en mindre armé av tjänstemän, medan andra satt i sitt vardagsrum eller framför en vit vägg. På det nästkommande toppmötet ungefär ett halvår senare hade dock det Saudiarabiska ordförandeskapet skärpt reglerna och samtliga ledare hade då nästintill identiska visuella framställningar (liknande rum, samma antal flaggor bakom sig o s v). Institutionen som reglerade hur ledare skulle presentera sig visuellt hade alltså uthärdat krisen, trots att reglerna var tvungna att anpassas för den nya (digitala) verkligheten.

I de andra två empiriska artiklarna i avhandlingen studerar jag hur praktiker som möjliggör förhandlingar och beslutsfattande inom EU:s utrikespolitik påverkas av den interna kris som uppstår när skiljaktigheter mellan medlemsstater ökar. Trots att vi ser allt fler och större publika dispyter inom EU lyckas unionen fortsätta producera gemensamma uttalanden och policys om utrikespolitiska frågor. Hur är det möjligt?

En förklaring är att de nationella representanterna i den högsta förberedande kommittén för utrikespolitiska frågor, Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp), lyckas avpolitisera de frågor som når deras bord. Trots att de ansvarar för att förhandla de svåraste och mest känsliga frågorna som arbetsgrupperna på lägre nivå inte lyckats nå enighet kring är konfliktnivån ändå betydligt lägre i Kusp.

Genom 52 intervjuer med nationella representanter till KUSP och andra arbetsgrupper visar jag hur konfliktnivån i Kusp aktivt sänks genom ett antal avpolitiserande praktiker, vilket i sin tur möjliggör enighet. Dessa praktiker innefattar bland annat kohandel, att diskutera abstrakta principer istället för specifika detaljer av en viss fråga och att upprätthålla goda relationer inom gruppen. Här kan vi alltså se hur praktiker utvecklas till följd av en kris samtidigt som den övergripande logiken för beslutsfattande inom EU – att nå konsensus mer eller mindre oavsett innehållet i överenskommelsen – består.

Det bör påpekas att avpolitisering i sig inte bör ses som något eftersträvansvärt. Om enighet nås endast för att frågor debatteras i mindre utsträckning och i mindre synliga forum riskerar även den demokratiska legitimeten för EU:s utrikespolitik att minska. Studien belyser därmed också en av de viktigaste implikationerna av att diplomatiska praktiker endast förändras inom ramen för vad en stark institution av diplomati tillåter.

Kort sagt, stabiliteten som följer av en stark och robust diplomatisk institution är inte alltid något önskvärt. Ibland måste praktiker förändras radikalt. Om EU exempelvis ska kunna bli en relevant aktör i världen så räcker det inte med att unionen fortsätter att nå gemensamma men urholkade politiska positioner. Strukturen för beslutsfattandet måste därför förändras i grunden. Från mitt perspektiv är dock sannolikheten för en sådan mer radikal förändring på kort sikt relativt liten. Antagligen är Trump 2.0 den enda möjliga källan till strukturell förändring inom EU:s utrikespolitik. Och det är ju inte direkt önskvärt det heller.