År 2019 trädde det omfattande ekonomiska samarbetspartnerskapet mellan EU och Japan (kallat The EU-Japan EPA) i kraft, parallellt med ett strategiskt partnerskapsavtal. EPA-förhandlingarna kantades av olika stötestenar. EU:s hjärtefrågor var jordbruksprodukter och transportutrustning/anläggningar, medan exporten av fordon och komponenter var en central fråga från japansk sida. Trots att avtalet nu är i hamn finns fortfarande en del icke-tariffära handelshinder kvar för både varor och tjänster. För att förstå handelsrelationerna mellan EU och Japan behöver vi en historisk tillbakablick. Den visar också att EU och Japan – trots rivalitet inom de traditionella exportsektorerna – har en gemensam vilja att forma en tredje ekonomisk-politisk tyngdpunkt globalt.
Att Japan upplevde en exempellös ekonomisk återhämtning efter andra världskriget är väl känt. Efter kriget var USA naturligtvis den stora partnern både politiskt och ekonomiskt för såväl Europa som Japan. De direkta ekonomiska relationerna mellan dessa regioner fick en skjuts framåt i samband med Japans återkomst till den internationella gemenskapen efter freden i San Fransisco 1951.
Medlemskapen i FN och GATT följde under 1950-talet, samtidigt som Japan av storpolitiska skäl behandlades välvilligt av Västmakterna trots uppenbara brister i efterlevnaden av handelsvillkoren i fråga om handelshinder och tullar. Detta gav landet stora och nödvändiga handelsinkomster som behövdes för återuppbyggnaden efter kriget. Men även den roll japanska regeringens långsiktiga industripolitik hade i denna utveckling måste i detta sammanhang också uppmärksammas.
”Resten är historia”, och den industriella utvecklingen i Japan åren 1950-1990 är välkänd. Låt oss snabbspola vidare i tidslinjen och sätta fokus på utvecklingen av de europeisk-japanska ekonomiska relationerna efter att den europeiska unionen och EU:s inre marknad bildades i början av 1990-talet.
För Japans del har exporten alltid varit en viktig del av den ekonomiska politiken, men med det ”förlorade decenniet” under 1990-talet blev utrikeshandeln en avgörande faktor för att Japan skulle hålla näsan över vattenytan och inte sjunka ned i en ekonomisk avgrund. En viktig faktor för att förstå den ekonomiska transformationen som Japan genomgick under 1990-talets ekonomiska kris var att landet år 1990 hade en relativt stor industriproduktion som andel av BNP, samt hade en stor del av sin industriproduktion inom landets gränser jämfört med andra industrialiserade länder.
Redan innan spekulationsekonomin uppstod inföll i början av 1980-talet en period av en snabb förstärkning av den japanska valutan yen, vilket triggade igång en enorm våg av utländska direktinvesteringar (FDI) från japanska företag. Av en tillfällighet tjänade detta den japanska ekonomin och industrin väl när den decennielånga recessionen inföll under 1990-talet då en betydande del av det samlade japanska ägandet av utlandstillgångar redan existerade när konsumtionen i stort sett dog och deflationen tog fart.
Men det är inte bara inom tillverkningsindustrin som dessa utlandsinvesteringar skedde. Enligt en uppskattning av den japanska regeringen från 2022 uppgick tjänsteindustrins FDI till hela 73 procent av investeringarna utomlands, vilket dels reflekterar skiftet från en tillverkningsindustrifokuserad ekonomi till en tjänsteekonomi, dels de japanska tjänsteföretagens starka internationalisering inom handels-, finans-, försäkrings-, fastighets- och konsultsektorerna.
FDI har i detta sammanhang en direkt koppling till utrikeshandeln. Inom litteraturen finns evidens för de starka sambanden mellan handelsvolymer och direktinvesteringars flöden, och man brukar betrakta export som en förlöpare till FDI. I och med att de asiatiska marknaderna blivit mer ekonomiskt utvecklade har behovet att snabbt säkra marknadsandelar och tappa av en ökande efterfrågan hos allt mer köpstarka konsumentgrupper varit en viktig drivkraft för japanska företag.
Även flödena av FDI från utlandet till Japan under samma period speglar detta handelsmönstret, fast på ett annat sätt. De värde- och volymmässigt största importkategorierna finner man inom råvarusektorn och insatsvaror till industrin, vilket sällan genererar några större inflöden av FDI. Snarare genereras stora importvolymer av råvaror och energi, samt utflöden av kapital för FDI-syften. Därför kan vi inte observera omvända FDI-flöden in till Japan som ett resultat av landets övergripande utrikeshandel. Trots den japanska regeringens ansträngningar att öka inflödena av FDI från utlandet genom marknadsreformer och frihandelsavtal har detta inte satt avtryck i statistiken.
Just frihandelsavtal har i sammanhanget setts av den japanska regeringen som en viktig del i landets ekonomiska revitalisering. Men de snabbt skiftande geopolitiska förändringarna har gjort de säkerhetspolitiska aspekterna allt viktigare, inte minst som ett direkt resultat av Rysslands anfallskrig i Ukraina och de aggressiva påtryckningar som Kina utövar mot Taiwan, vilket haft som konsekvens att ekonomisk-politiska dimensioner har kommit att betraktas som en del av det globala säkerhetssamarbetet mellan G7-länderna.
Här kommer de stärkta relationerna med EU in i bilden. År 2019 trädde det omfattande ekonomiska samarbets-partnerskapet (kallat The EU-Japan EPA) i kraft efter EU-kommissionens och den japanska regeringens underskrifter. EPA-förhandlingarna har kantats av olika stötestenar, i synnerhet i frågor kring EU:s hjärtefrågor jordbruksprodukter och transportutrustning/anläggningar, medan exporten av fordon och komponenter varit en central fråga i frihandelsförhandlingarna från japansk sida.
Även om de flesta övriga frågor klarades av relativt smärtfritt (anekdotiskt talades det om att man var klar med cirka 90 procent av alla varu- och tjänsteområden vid tidpunkten för slutförhandlingarna under 2016-2017), var dessa varuområden de svåraste knutarna att lösa för handelsdiplomaterna. Efter politiska påtryckningar från både EU-kommissionen och den japanska regeringen lyckades förhandlarna uppnå en kompromiss med stegvis utfasning av alla tariffer inom dessa varuområden över en tidsperiod av 7-15 år, vilket ansågs som godtagbara för båda parter.
Trots EPA-avtalet finns det fortfarande signifikanta icke-tariffiära handelshinder kvar på varor och tjänster. Den japanska marknaden för offentlig upphandling är ett exempel på ett sådant hinder, som fortfarande är under diskussion mellan EU och Japan.
Tjänstehandeln mellan EU och Japan är ett annat område som identifierats som en kvarvarande knut att lösa. Att tjänstehandeln är så viktig del av det ömsesidiga ekonomiska utbytet beror på att tjänstebegreppet har blivit en integrerad del även av varuhandeln (exempel är förekomsten av Internet of Things i t ex bilar och hushållsprodukter, d v s digitala data som skickas mellan hårdvara och tillverkare) att värdet av tjänster som skapas i detta gränssnitt mellan varor och tjänster blivit en viktig del av ett lands värdeproduktion räknat i BNP. Då detta är ett tjänsteområde där både europeiska och japanska företag är i framkant, blir denna fråga en stor fråga för EU och Japan.
Vad som är intressant i detta sammanhang är att även de säkerhetspolitiska frågorna, som initialt hade en underordnad roll i EPA-samtalen, under förhandlingarnas gång fick en allt större roll under det förändrade säkerhetsläget i EU:s och Japans respektive närområden. Detta utmynnade i ett parallellt avtal som trädde i kraft samtidigt som EPA-avtalet, det s k Strategic Partnership Agreement (SPA), som på ett explicit sätt avhandlar samarbeten om t ex militärteknisk FoU och cybersäkerhet.
Ett konkret exempel på detta nya militärtekniska samarbete är utvecklingsavtalet mellan japanska Mitsubishi, italienska Leonardo och brittiska BAE Systems rörande nästa generations stridsflygplan. Vidare kommer Sydkorea också att inkluderas i strategiskt samarbetsavtal tillsammans med EU och Japan rörande leveranser av ammunition och viss militärteknisk utrustning.
Sammanfattningsvis kan vi säga att oavsett rivaliteten inom EU:s och Japans traditionella exportsektorer, överskuggas alla motsättningar av en gemensam vilja att forma en tredje ekonomisk-politisk tyngdpunkt globalt och att hjälpa varandras ekonomiska utveckling framåt.
För vidare läsning om partnerskapet mellan EU och Japan, läs Richards och Patriks artikel Japanese Economic Engagement With the EU: Geopolitics Meets Business.
H. Richard Nakamura är universitetslektor i Internationellt företagande på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han forskar och undervisar inom området International Business and Management, med speciellt fokus på Japan och Östasien.
Patrik Ström är chef för European Institute of Japanese Studies (EIJS) vid Handelshögskolan i Stockholm. Patrik är också docent i ekonomisk geografi vid Handelshögskolan i Göteborg. Hans forskningsområden fokuserar på ekonomisk integration i Europa och Asien.