I detta nu pågår ett intensivt arbete med att utforma EU:s nya ramprogram för forskning och innovation. Detta nya program är det tionde i ordningen. Målsättningen är att EU-kommissionen under 2025 ska lägga fram ett förslag, som sedan ska förhandlas mellan medlemsländerna och Europaparlamentet, innan det träder i kraft 2028 och troligen löper fram till 2034. De diskussioner som förs nu kommer således ha stor inverkan på europeisk forskning det kommande decenniet, i synnerhet som forsknings- och i bredare mening kunskapspolitik har blivit ett allt viktigare område inom EU. Hur den ska utformas och vilka prioriteringar som ska göras är emellertid långtifrån klart och olika intressen står emot varandra. En historisk exposé ställer dagens diskussioner i perspektiv.
Länge var forskningspolitik inte ett centralt område i efterkrigstidens europeiska integrationssträvanden. Visserligen formulerades det paneuropeiska visioner redan under 1950-, 1960- och 1970-talen, men forskning, högre utbildning och universitet uppfattades primärt som nationella angelägenheter. Det var först under seklets sista två decennier som en ny ordning tog form där en gemensam europeisk forskningspolitik fick sina konturer.
Framväxten av europeisk forskningspolitik
Ändå går det parallellt att skönja en europeiseringstendens som löpte under hela efterkrigsepoken. Under ett första skede, från åren omkring 1950 till mitten av 1960-talet, togs ett antal olika specifika initiativ men ingen övergripande plan sattes i verket. Ett exempel är de gemensamma forskningssatsningar som gjordes inom rymdforskning och partikelfysik, exempelvis CERN som invigdes 1954. Ett annat exempel är de utbildnings- och forskningscentra som grundades för att främja europeisk kultur och identitet, bland dem Collège d’Europe i Brygge och Institut für Europäische Geschichte i Mainz.
Ytterligare ett exempel är Europeiska rektorskonferensen, en sammanslutning som förde samman universitetsledare för att driva gemensamma akademiska frågor. Olika planer på ett eller flera paneuropeiska elituniversitet fördes fram under 1950-talet men inget kom att realiseras. En väsentlig orsak var att Europeiska rektorskonferensen satte sig till motvärn. Denna organisation svetsades rentav samman genom sin opposition mot visionerna om ett gemensamt universitet, menar den tyske historikern Lars Lehmann. Rektorernas motstånd grundade sig i att de befarade att de skulle förlora makt och resurser om det skedde en förskjutning från den nationella till den europeiska nivån. På ett till synes paradoxalt sätt medförde denna process att de europeiska universitetsledarna tvingades europeisera sitt samarbete för att undvika att kontinentens akademiska system europeiserades.
Med andra ord fanns det aktörer som bidrog till europeiseringen även utanför det som skulle bli EU-strukturen. Ja, det är först de senaste decennierna som ett växande EU har blivit den dominerande faktorn och i många fall inlemmat eller utkonkurrerat andra organisationer och initiativ. Historien om efterkrigstidens integration kan följaktligen inte utgå från den nuvarande Europeiska unionen som slutmål för alla processer, som historikern Kiran Klaus Patel har framhållit i flera betydelsefulla verk. Vi måste se vilka europeiska aktörer som var präglande vid varje givet tillfälle.
Den andra fasen i efterkrigstidens europeiska forskningspolitik omfattar ungefärligen åren 1965–1980. Det här var en tid av genomgripande förändring för universitetet, med studenttillströmning, expansion av hela sektorn och en allmän vänsterradikalism. Mot denna bakgrund kom exempelvis Europeiska rektorskonferensen att ompröva sin syn på europeiskt samarbete. För dem blev Europa mer och mer ett svar på nationella problem. Den organisatoriska struktur som hade skapats under föregående decennium för att stävja integration kom nu att användas i motsatt syfte.
Parallellt hade Europeiska gemenskaperna börjat visa intresse för högskolepolitik. Sakta men säkert skapades det under 1970-talet förutsättningar för en framtida gemensam europeisk forskningspolitik och i övergången till 1980-talet trädde EG alltmer fram som en aktör med växande betydelse. Innan dess var det främst akademiker och teknokrater som slutit upp bakom satsningar på en gemensam forskningspolitik, men i takt med att avancerad kunskap blev en mer vital samhällsresurs i det nya så kallade kunskapssamhället blev forskningsfrågor även ett element i det övergripande strategiska arbetet och kom att skrivas in i Enhetsakten som trädde ikraft 1987. Redan några år dessförinnan, 1984, hade det första ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling lanserats. Med sin budget på motsvarande 3,8 miljarder euro var det för tiden en avsevärd investering även om det i dag inte framstår som ett astronomiskt belopp.
Vid det laget, i början och mitten av 1980-talet, hade den tredje fasen i efterkrigstidens europeiska forskningspolitik inletts. Den markerade inte bara en ökad politisk intensitet och vilja att sluta upp bakom nationsöverskridande initiativ, utan i ett vidare perspektiv också en övergång från en ordning till en annan. Företagsekonomen Linda Wedlin och vetenskapssociologen Maria Nedeva kallar den äldre modellen för ”Science in Europe”, vilken kännetecknades av att den europeiska finansieringen kompletterade den nationella och framför allt var inriktad mot tillämpad forskning. Den andra modellen, ”European Science”, utmärktes enligt Wedlin och Nedeva av en mer alleuropeisk ambition och en vilja att integrera de nationella systemen i en gemensam europeisk struktur. En mer programmatisk konkurrenstanke blev genomsyrande och vetenskaplig excellens betonades starkt.
Denna nya ordning manifesterade politiskt i European Research Area (ERA), som lanserades 2000 och band samman ett antal av EU:s forskningsprogram och forskningsresurser. Ytterst syftade ERA till att främja EU:s konkurrensförmåga, och knöts därmed nära samman med den så kallade Lissabonstrategin vars strategiska mål var att unionen skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” till år 2010.
Ett nytt forskningsråd, European Research Council (ERC), inrättades 2007 som en del av det sjunde ramprogrammet. ERC:s uppgift var att stödja djärv och nyskapande grundforskning inom alla discipliner. Begrepp som ”excellens” och ”frontier research” blev vägledande vid bedömningar; tillämpbarhet och omedelbar nytta saknade betydelse. Under 2010-talet utvecklades ERC till en fyrbåk i det europeiska forskningslandskapet, en riktningsgivare för nationella forskningsråd, uppåtsträvande universitet och forskare på jakt efter prestigefulla anslag.
På väg mot det tionde ramprogrammet
Det är mot denna historiska bakgrund som det tionde ramprogrammet nu tar form. Det är rimligt att anta att äldre mönster kommer att upprepas i processen och kontinuiteten förbli stark, men också att det nya ramprogrammet mer direkt bygger vidare på de två föregående: FP8 (”Horisont 2020”, 2014–2020, med en budget på 77 miljarder euro) och det nuvarande FP9 (”Horisont Europa”, 2021–2027, 95,5 miljarder euro).
Under våren och sommaren har ett antal nationella och europeiska aktörer – forskningsråd, akademier, sammanslutningar av olika slag – formulerat förslag och rekommendationer inför det fortsatta arbetet. I sin strategiska vision argumenterar exempelvis European University Association (EUA), som har över 800 institutioner som medlemmar och är en sorts arvtagare till Europeiska rektorskonferensen, för att budgeten ska mer än dubbleras till 200 miljarder euro och en god balans mellan innovation, grundforskning och tillämpad forskning måste uppnås. Det mäktiga Deutsche Forschungsgemeinschaft är inne på liknande tankegångar i sitt position paper men framhäver särskilt betydelsen av transnationella forskningssamarbeten. Och det svenska Vetenskapsrådet betonar föga förvånande behovet av grundforskning och mer medel till ERC, men även att strukturell stabilitet ska eftersträvas så att forskarna känner igen sig när de ska söka.
Det återstår att se vad som blir verklighet. I de politiska riktlinjer för nästa europeiska kommission som publicerades i samband att Ursula von der Leyen höll sitt linjetal den 18 juli hette det:
”Vi kommer att öka våra forskningsanslag för att fokusera mer på strategiska prioriteringar, på banbrytande grundforskning och disruptiv innovation samt på vetenskaplig spetskompetens. Därför planerar vi att utvidga Europeiska forskningsrådet och Europeiska innovationsrådet. EU måste också ligga i framkant med ny vetenskap, teknik och industri; den koppling som gör den här teknikrevolutionen snabbare och mer omdanande.”
Möjligen är det en fingervisning om att budgeten kan växa, men framför allt om att mer medel riktas mot det som ses som den omedelbara framtidens ödesfrågor – inte minst artificiell intelligens, konkurrensfrågor och försvarsforskning.
Blogginlägget har tillkommit inom ramen för forskningsprojektet ”The Europeanisation of the Universities: Transforming Knowledge Institutions from within, c. 1985–2010”, finansierat av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Det bygger delvis på Johan Östling, ”Gallisk självöverskattning eller europapolitisk vitamininjektion?”, Respons, 1–2 (2024) och ”Forskarnas eget Champions League”, Svenska Dagbladet, 15/8 2024.