Idag, 11 november 2025, hade jag förmånen att vara med vid ett historiskt ögonblick när domen i målet om det omdebatterade minimilönedirektivet avkunnades. Det gick snabbt och var över på ett fåtal minuter, men debatten kan fortsätta länge. Klart är att vi nu har ett minimilönedirektiv som en del av EU:s sociala dimension, om än i något annan utformning än det som ursprungligen antogs. Här kommer en spontan första reaktion på en dom som i slutändan kan ses som ett balanserat och klokt sätt att gjuta olja på vågorna. Domstolen har helt enkelt hittat en väg framåt som banar väg för fortsatt utveckling av EU:s sociala dimension samtidigt som de nordiska länderna inte behöver känna sig helt överkörda. 

Vad består då domen av? Jo, domen innebär att delar av direktivet ogiltigförklaras. Det handlar om artikel 5.2, som listar olika kriterier som medlemsstaterna skulle använda sig av för att avgöra minimilönernas tillräcklighet, och även hänvisningen till dessa kriterier i artikel 5.1. Det handlar också om en del av en mening i artikel 5.3, där det anges att automatisk indexering inte får tillämpas på sådant sätt att minimilönerna sänks. 

Anledningen till att dessa delar av direktivet ogiltigförklaras är att de anses utgöra ett direkt ingrepp i löneförhållanden i medlemsstaterna. Därmed faller detta inom ramen för undantaget från EU:s kompetens rörande löneförhållanden i artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Detta kompetensundantag ska enligt domstolen tolkas restriktivt. Det får inte tillämpas på ett sådant sätt att EU:s kompetens inom socialpolitik undermineras helt, eftersom arbetsvillkor i stor utsträckning har relevans och kan anses påverka löneförhållanden. 

För direktivet i övrigt slår domstolen fast att det inte på något sätt medför direkta ingrepp i de undantag om löneförhållanden, föreningsfrihet, rätten till strejk och rätten till lock-out som listas i artikel 153.5 FEUF. Med andra ord består kravet att medlemsstaterna ska införa ramverk som främjar kollektivavtalsförhandlingar, och upprätta handlingsplaner ifall täckningsgraden för kollektivavtal understiger 80 procent.

Medlemsstaterna behöver däremot inte längre beakta tidigare kriterier, såsom köpkraft, levnadsomkostnader, allmänna lönenivåer, inklusive ökningstakt och fördelning samt nationell produktivitetsutveckling. Dessa kriterier utgår nu från direktivet. 

Värt att notera är dock att andra hänvisningar blir kvar i direktivet. Exempelvis får medlemsstaterna fortsatt lov att använda referensvärden, såsom 50 procent av medellönen eller 60 procent av medianlönen, för att bedöma minimilönernas tillräcklighet. Dessa referensvärden anges endast som exempel på vad medlemsstaterna kan använda sig av och denna del av direktivet ses därmed inte som ett direkt ingrepp i löneförhållanden. 

Därtill styr även direktivet fortsättningsvis de processer som behöver säkerställas i de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner. Dessa processer måste bidra till att minimilönen är tillräcklig för att uppnå en skälig levnadsstandard, minska fattigdom, bidra till social sammanhållning och minska löneskillnader mellan könen.

De effekter som direktivet redan har gett upphov till runt om i EU kommer med all sannolikhet bestå. Som exempel kan nämnas uppbyggnad av strukturer för kollektivavtal om löner på branschnivå i banksektorn i Rumänien och en relativt konkret och tydlig handlingsplan för att stärka kollektivavtalsförhandlingar på Irland. Sannolikt fortsätter även betydelsefulla höjningar av minimilönenivåer i vissa av de forna östeuropeiska medlemsstaterna. 

Värt att notera är att Eurofounds studie av minimilönedirektivets effekter på lagstadgade minimilöner visar att det främst är referensvärden såsom 50 procent av medellönen eller 60 procent av medianlönen som används när medlemsstaterna värderar minimilönenivåerna. I de medlemsstater som har framhållit direktivets betydelse för arbetstagarna finns således dessa ramverk kvar och kan fortsatt bidra till att främja en socialt och ekonomiskt hållbar utveckling i enlighet med direktivets ambitioner. 

För de nordiska länderna har direktivet aldrig medfört några behov av förändringar. Frågan har istället drivits av principiella skäl, nämligen att lagstiftaren inte ska ingripa i lönesättningen och att EU ska agera inom ramen för sina befogenheter. 

I domen klargör också domstolen gränserna för EU:s befogenheter och vad som utgör direkt ingrepp i löneförhållanden. Den klargör även att de delar som anses utgöra sådant direkt ingrepp ogiltigförklaras. 

Direktivets andemening och syfte har på så sätt bibehållits. Arbets- och levnadsvillkor för EU:s medborgare antas fortsatt förbättras genom att säkerställa ett ramverk för att garantera tillräckliga minimilöner och främja utvecklingen av kollektivavtalsförhandlingar.  

På detta sätt kan EU:s sociala dimension fortsatt utvecklas utan det avbräck som en fullständig ogiltigförklaring av direktivet hade medfört. EU har visat medborgarna det är viktigt att förbättra deras arbets- och levnadsvillkor.

Samtidigt har de nordiska länderna fått rätt i att direktivet delvis medförde direkta ingrepp i löneförhållanden. Domstolen har också visat att den kan vara en garant för att EU:s lagstiftare inte överskrider sina befogenheter. 

Detta får ses som ett balanserat och klokt sätt att använda juridiken för att hantera en politiskt svår situation. Diskussionen om minimilönedirektivets innebörd och effekter för enskilda arbetstagare i EU kommer att fortsätta och jag kommer med intresse delta i den.

---