Den 21 april kom en banbrytande dom från EU-domstolen. Den slog otvetydigt fast att de grundläggande värden som uttrycks i artikel 2 i EU:s fördrag utgör själva grunden för EU:s identitet och kan åberopas direkt inför domstolen. Genom detta klargjorde domstolen att EU inte bara är en rättsordning baserad på ekonomiska rättigheter, utan en som grundar sig på värden. Detta får stora rättsliga konsekvenser, eftersom det öppnar en helt ny väg för Europeiska kommissionen att utmana medlemsstaternas nationella politik om den bryter mot värderingar som t ex frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna. Potentiellt öppnar det också dörren för medborgare att ställa sina nationella regeringar till svars för grundläggande värden inför nationella domstolar. Därutöver finns en enormt viktig symbolisk aspekt av domstolens avgörande. I en värld som snabbt monterar ned värden vi tills nyligen tog för givna, klargör domstolen att dessa värden är vad som utgör själva kärnan i europeisk integration. Det är ett hoppfullt budskap i allt mörkare tider.
Det finns några få mål från Europeiska unionens domstol som de flesta som någonsin har studerat EU-rätt kommer ihåg resten av livet. Van Gend en Loos och Costa mot ENEL från början av 1960-talet är naturligtvis två av dem. De etablerade begreppen direkt effekt och unionsrättens företräde. Tillsammans skapade de den autonoma rättsordning inom EU som vi tar för given idag. Cassis de Dijon från 1979 etablerade principen om ömsesidigt erkännande, som är central för handeln inom den inre marknaden. Det finns kanske några till, många av dem 50 år gamla eller mer.
Sedan onsdagen den 21 april i år måste vi lägga till ännu ett mål till denna exklusiva grupp: mål C‑769/22 Kommissionen mot Ungern (Unionens värden), där domstolen eftertryckligt slog fast att unionens grundläggande värden kan åberopas direkt i domstol.
Det är inte ofta en dom från en domstol får världen att darra till, men Unionens värden är ett sådant fall. Domen bygger på det faktum att Europeiska kommissionen, för första gången någonsin, åberopade de grundläggande värden som fastställs i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) som en självständig rättslig grund i ett fördragsbrottsförfarande. Och, också för första gången någonsin, uttalade domstolen att artikel 2 har den tyngden.
Enkelt uttryckt innebär detta att domstolen otvetydigt har fastställt att Europeiska unionen, under allt annat, är en union baserad på grundläggande värden. Dessa värden är inte bara ord på ett papper, utan har verklig juridisk tyngd som kan åberopas och upprätthållas i domstol.
Frågan som stod på spel i målet var Ungerns ”barnskyddslag” från 2021, samt relaterade lagar, som begränsade framställningen av homosexualitet och könsidentitet för minderåriga genom att förbjuda sådant innehåll i skolor, reklam och media. Ett mycket konkret exempel på lagstiftningspaketets effekter var förbudet mot Pride-firandet i Budapest 2025.
I sitt fördragsbrottsmål började Europeiska kommissionen med att hävda att de ungerska reglerna stred mot specifika delar av EU:s sekundärrätt och primärrätt, bland annat Direktivet om audiovisuella medietjänster, E-handelsdirektivet, Tjänstedirektivet och den allmänna rätten till fri rörlighet för tjänster. Alla dessa omfattande regler skulle i sig själva ha varit tillräckliga för att vinna målet.
Som en sista grund anförde kommissionen dock att de ungerska reglerna också stred mot EU:s grundläggande värden, såsom de uttrycks i artikel 2 FEU:
Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det intressanta här är att kommissionen anförde artikel 2 FEU som en separat och självständig grund. I rättspraxis fram till idag har värdena använts av domstolen vid tolkning av andra rättsakter, men inte som fristående grunder. Genom att föra fram detta argument hoppades kommissionen tvinga domstolen att klargöra att artikel 2 FEU är möjlig att åberopa direkt.
I sitt svar anförde Ungern för det första att artikel 2 FEU saknade den kraft som kommissionen tillskrev den. Istället hävdade Ungern att det korrekta förfarandet för att säkerställa efterlevnad av artikel 2 FEU är den politiska process som återfinns i artikel 7 FEU. Denna process gör det möjligt för rådet att sanktionera medlemsstater som bryter mot artikel 2 FEU. Men på grund av att sanktioner enligt artikel 7 FEU kräver enhällighet har de aldrig använts.
För det andra ställde Ungern artikel 2 FEU mot artikel 4.2 FEU, som stadgar att EU måste respektera medlemsstaternas nationella identitet. Det hävdades att om artikel 2 FEU kunde användas av domstolen på det sätt som kommissionen föreslog, skulle Ungerns nationella identitet kränkas.
I sin dom började domstolen med att döma till Europeiska kommissionens fördel på alla de inledande grunderna rörande sekundärlagstiftning och fri rörlighet för tjänster. Därefter vände den sig till frågan om artikel 2 FEU. Domstolen inledde här med att konstatera att EU:s rättsordning utgör sin egen ”konstitutionella ram”. I detta sammanhang är artikel 2 FEU inte bara en förklaring av politiska riktlinjer eller avsikter. Istället innehåller den de värden som utgör själva kärnan i den Europeiska unionens identitet som en gemensam rättsordning.
Efter att ha fastställt detta fortsatte domstolen med att konstatera att dessa värden innebär rättsligt bindande, horisontella skyldigheter för medlemsstaterna. Dessa skyldigheter innebär inte att bara att värdena ska respekteras och upprätthållas, utan även att medlemsstaterna aktivt måste främja dem.
Genom att konstatera detta avvisade domstolen idén att artikel 7 FEU är den exklusiva mekanismen för att säkerställa efterlevnad av artikel 2 FEU. Istället hänvisade den till artikel 19 FEU, som ger domstolen i uppgift att granska och tolka alla ärenden under fördragen. Efter att således ha fastställt sin behörighet konstaterade den att den har befogenhet att pröva talan rörande artikel 2 FEU som väckts av kommissionen, såsom den som var aktuell i målet.
Domstolen konstaterade dock att inte alla frågor under artikel 2 FEU kan bli föremål för dess prövning. Den fastställde en rättslig standard där endast ”uppenbara och särskilt allvarliga åsidosättanden” kan vinna framgång. Slutsatsen av domstolens resonemang är att den ser sin egen prövning av brott mot artikel 2 FEU som ett komplement till åtgärder enligt artikel 7 FEU, inte som något som utesluter dem. Teoretiskt sett skulle alltså ett mål kunna hanteras av domstolen genom den rättsliga processen samtidigt som det hanteras politiskt av rådet.
Intressant nog behandlade domstolen också frågan om konflikten mellan grundläggande värden och nationell identitet. Här konstaterade domstolen att nationell identitet endast kan respekteras så länge den respekterarde grundläggande värdena, vilket skapar en slags hierarki mellan fördragsbestämmelserna, där artikel 2 FEU är överordnad. Det är omöjligt att överskatta betydelsen av domen i Unionens värden. Genom att domstolen tydligt och övertygande bekräftat att de grundläggande värden som uttrycks i artikel 2 FEU utgör EU:s själva identitet och kan prövas direkt i domstol, står det klart att EU:s kärna är dess grundläggande värden. Det är en hoppfull grund på vilken en gemensam europeisk identitet kan byggas.