Europaparlamentsvalet den 9 juni handlar inte minst om hur Europa ska minska sina klimatutsläpp. I det arbetet är jordbruket centralt. Ingen annan enskild sektor släpper ut så mycket. Under senaste året har frågan blivit alltmer polariserad och EU-kommissionen har delvis fått backa om EU:s ”gröna giv”. Men vad ligger bakom konflikten? Måste klimatet och matproduktionen stå emot varandra? 

”Ett enormt misstag.” Så kallade Marco Contiero, talesperson för jordbruksfrågor i Greenpeace, den reträtt som EU-kommissionen gjorde i våras i frågan om hållbart jordbruk. Kommissionen hade tidigare drivit på med flera viktiga reformer av jordbruksstöden. Men efter Rysslands invasion av Ukraina har det varit svårt att stå emot jordbrukarnas protester som alltmer högljutt hävdat att säkerhetsläget kräver att vi ökar produktionen av mat i Europa. 

EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra har visserligen sagt att kommissionen kommer att prioritera reformer av jordbruket igen så snart valet är avklarat. Det handlar inte om att överge den gröna given utan att förbättra dialogen med jordbrukare om hur den ska förverkligas. Men kritiker menar att det blir svårt att återinföra krav på omställning när dessa väl tagits bort. Enligt Contiero har decennier av gradvisa framsteg mot ett hållbart jordbruk tillintetgörs. 

En polariserad debatt

Den 9 juni väljs ett nytt europaparlament. Resultatet kommer att påverka EU:s arbete med viktiga miljöfrågor. Parlamentets sammansättning påverkar också i sin tur den mer inflytelserika EU-kommissionen. Dels är det parlamentet som godkänner eller förkastar lagförslag från kommissionen. Dels ska de nya parlamentsledamöterna rösta om förslag om vem som ska bli ordförande för EU-kommissionen. Det innebär en strid mellan de mäktigaste partigrupperna om bland annat klimat- och jordbrukspolitiken. 

För fem år sedan resulterade en liknande strid i EU:s gröna giv, ett paket reformförslag som på sikt skulle innebära noll nettoutsläpp år 2050. När valet till parlamentet är avklarat kommer den konservativa gruppen EPP och socialdemokratiska S&D att göra allt för att påverka kommissionens inriktning de kommande fem åren. 

EPP-gruppen har inte varit sen med att utnyttja jordbrukarnas protester för att stärka sin ställning. Ledande företrädare har lovat att representera landsbygdens och böndernas röster i parlamentet. S&D vill å sin sida arbeta vidare för att sänka utsläppen och binda koldioxid genom återställning av natur.

Partigrupperna vill så klart inte bli utpekade som vare sig klimatförnekare eller landsbygdsfientliga. Ändå ser vi en tendens mot allt mer polarisering. Klimatet ställs mot inhemsk matproduktion. Antingen är du för eller emot en levande landsbygd och rättvisa villkor för våra bönder, hävdar jordbrukarnas organisationer. Den gröna givens försvarare menar istället att det är en ansvarsfull politik för natur och framtida generationer som står på spel.

Det är på inget sätt självklart att dessa frågor ska stå emot varandra. Tvärtom. Många jordbrukare hävdar stolt att de bidrar på viktiga sätt till omställningen till ett hållbart jordbruk och vill inte alls bli sedda som motståndare till progressiv klimatpolitik. Runt om Europa och andra delar av världen utvecklar bönder metoder för hållbart jordbruk som går betydligt längre än EU-kommissionens gröna giv. Bönder har även demonstrerat till stöd för den gröna given i Bryssel med slagord som no nature, no food.

Dessutom pekar kritiker på att många, kanske rent av de flesta, av EU:s bönder inte är medlemmar i lobbyorganisationer som Copa-Cogeca, som står bakom protesterna, och därmed inte samtyckt till att representeras av dessa organisationer. 

Sedan 1960-talet har Copa-Cogeca kämpat för att jordbruket ska behålla den särställning det fick tack vare minnet av matbristen under krigsåren. Denna särställning innebar att mellan hälften och en tredjedel av EU:s budget gått till jordbruksstöd och landsbygdsutveckling och – som Copa-Cogecas kritiker gärna påpekar – med särskilt fördelaktiga villkor för de största jordägarna och storproducenterna. Organisationen hävdar att den representerar ”Europas bönders enade röst” men i verkligen representerar den storföretagen, menar kritiker.

Protesternas orsaker

Så vad handlar protesterna om? På den frågan finns åtminstone tre olika svar, som vart och ett bidrar till en förklaring till varför jordbruksfrågan polariserats. 

Den första förklaringen är att jordbrukare och landsbygdens invånare inte gillar klimatpolitik, allra minst hur EU:s beslutsfattare långt borta i Bryssel lägger sig i hur bönder ska bruka jorden i till exempel Sverige. Brexit bidrog till den bilden, även om forskare visat att Storbritanniens landsbygdsbefolkning var splittrad i omröstningen. 

Den andra förklaringen är att bönderna är bittra och arga på hur klimatpolitikens konsekvenser drabbar just landsbygd och jordbruk. De är alltså inte emot klimatomställningen som sådan, det de reagerar på är bördan inte fördelas jämlikt. Städernas invånare förväntar sig sänkta utsläpp men samtidigt billig mat av hög kvalitet. Det går inte ihop påpekar de protesterande bönderna.

Men det finns också en tredje förklaring. Kanske är det rent av missvisande att säga att det är bönderna som protesterar. Det är egentligen en mycket liten grupp som åker traktorer till Bryssel och till Europas huvudstäder i protest mot klimatpolitiken. Om vi ska tro kritiska röster, som Corporate Europe Observatory, är det snarare de intresseorganisationer som säger sig representera bönderna som är starkt emot EU:s klimatpolitik. De är rädda att förlora inflytande om jordbrukets förutsättningar förändras.

Vilka intressen ska styra?

De som försvarar den gröna given menar att de förslag som skapat rabalder inte behöver vara så dramatiska för bönderna som protesterna gör gällande. Protesterna har särskilt handlat om regler för konstgödsel, en fråga som är oerhört viktig för konsumenters hälsa. Skärpta krav för konstgödsel skulle göra det mer kostsamt och mindre effektivt att massproducera mat i Europa, men den mat som produceras skulle å andra sidan vara nyttigare. 

Den andra frågan handlar om naturrestaurering, som t ex återställning av våtmarker, som påverkar hur mycket mark som kan användas för jordbruk. Det minskar också möjligheten till massproduktion. 

Lobbyorganisationerna menar att dessa förslag hotar den inhemska matproduktionen i Europa, men nämner inte att matproduktionen ökat, inte minskat, stadigt och kontinuerligt sedan EU:s grundande fram till idag. När Copa-Cogeca, och nära kopplade Lantbrukarnas Riksförbund, hävdar att vi är alltför beroende av importerad mat nämner de inte att vi varje år slänger lika mycket mat som vi importerar.

Det verkar alltså vara en förenkling att säga att jordbruket ställs mot klimatet, eller landsbygden mot staden. Frågan är snarare vilket jordbruk Europa ska ha i framtiden. Och vilka grupper som ska avgöra den frågan. 

Fram till 2019, när den gröna given presenterades, hade Copa-Cogeca ett enormt inflytande i frågor som påverkade jordbruket, med resultatet att fokus lagts på att subventionera inhemsk massproduktion av mat. Vems intressen den modellen gynnar är dock alltmer omstritt.

Bönder i Europa kommer att drabbas hårt när klimatförändringar leder till ett mindre förutsägbart väder, för att inte tala om jordbrukare i varmare delar av världen. Hur vägs det in av deras intresseorganisationer? Och vilka andra intressen styr deras hållning gentemot EU-kommissionen? 

Samma jordbruksorganisationer som säger sig representera bönderna företräder nämligen stora mångnationella företag som bland annat producerar den konstgödsel de hävdar krävs för att kunna producera tillräcklig mat för att upprätthålla vår säkerhet i en orolig värld.

Folkets rätt att avgöra

Det är ingen tillfällighet att politiken började svänga i samband med Rysslands invasion av Ukraina. Jordbruksorganisationerna har länge försökt nå ut med budskapet att om ryssarna invaderar kommer vi att behöva mat, mer mat än någonsin. Enligt det perspektivet kan vi, av säkerhetsskäl, inte sätta upp några som helst hinder för storskalig inhemsk matproduktion – även om klimatomställningen blir lidande. 

Efter den ryska invasionen var det plötsligt svårare att argumentera emot, ungefär på samma sätt som det var svårare att argumentera emot ett svenskt Nato-medlemskap. Ingen ville framstå som naiv eller ansvarslös genom att väga säkerheten mot andra hänsyn. 

Det är samtidigt inte uppenbart att miljöhänsyn och säkerhet ska ställas mot varandra. Ett annat sätt att tänka är att en säker värld och en framtida tillförlitlig matproduktion kräver omsorg om miljön. Men hur ska det gå till och vad får det kosta? Ur demokratiskt perspektiv är det frågor som medborgare bör vara med och ta ansvar för.

---