Den indopacifiska regionen har blivit epicentrum för dagens geopolitiska kamp mellan Kina och USA. Detta har lett till allt större diskussioner om EU:s ökade ambitioner och engagemang i regionen. Detta inlägg beskriver och utvärderar EU:s maritima engagemang i den indopacifiska regionen och belyser ett antal utmaningar som kommer att påverka möjligheterna att förverkliga unionens strategiska mål. 

Den indopacifiska regionen präglas idag tydligt av den intensifierade geopolitiska maktkampen mellan USA och Kina. Detta, tillsammans med bland annat hot som smuggling och Huthirebellernas attacker mot sjöfarten i Röda havet, har ytterligare aktualiserat EU:s maritima aktiviteter i regionen. 

Under de senaste åren har vi också sett ett allt större bilateralt deltagande från europeiska länder för att skydda sjöfarten i området. Vi har också sett europeiska länder utöka sin övningsverksamhet med såväl USA som regionala aktörer. 

Samtidigt som detta sker pressas Europa av det pågående ryska anfallskriget mot Ukraina och allt större hot i vårt närområde, bland annat av hybridattacker i Östersjön samt illegal migration i Medelhavet. Detta sätter också tydliga begränsningar för EU och dess medlemsstaters möjlighet att spela en större roll i den indopacifiska regionen, både idag och framgent. 

EU:s indopacifiska ambitioner 

Redan 2021 presenterade EU sin första indopacifiska strategi. Den betonade att unionen måste vara mer engagerad i regionen. Den beskrev också hur EU ser sin säkerhet som allt mer sammanlänkad med den indopacifiska regionen. 

Med strategin höjde EU sina maritima ambitioner. Bland annat betonades målsättningen att unionen och dess medlemsstater ska utöka sin övningsverksamhet med indopacifiska partners samt vara militärt mer närvarande i regionen. 

Detta följdes upp år 2022 i EU:s nya säkerhetsstrategi, den så kallade strategiska kompassen. Där underströks vikten av att främja marinstyrkornas förmåga att arbeta gemensamt samt att genomföra fler hamnbesök och patrulleringar i regionen. 

År 2023 presenterade EU även en ny maritim säkerhetsstrategi som beskrev hur unionen har ökat sin närvaro i regionen och aktivt deltagit i övningar och patruller med länder som Australien, Japan, Sydkorea och USA. Där beskrevs också hur EU har en viktig roll i att stärka sjöövervakningen i regionen (situational awareness). 

I en FOI-studie har vi kunnat identifiera fyra samstämmiga teman och ambitioner i dessa strategier. Dessa innefattar att EU och dess medlemsstater tänker utöka sin närvaro i regionen genom bland annat övningar och hamnbesök, förbättra marinstyrkornas samarbetsförmåga (både mellan EU:s medlemsstater och med regionala partners), främja partners kapacitetsuppbyggnad samt ta en mer framträdande roll som aktör inom maritim säkerhet. 

Samtidigt som vi ser dessa utökade ambitioner är det viktigt att betona att EU inte har några egna maritima resurser. Unionen är beroende av sina medlemsstater för att tillhandahålla dessa till EU:s olika insatser. Detta väcker frågor om vilken typ av maritim aktör EU är idag.

EU som maritim aktör 

Inom den akademiska forskningen har EU:s utveckling generellt beskrivits som ambitiös och lyckosam. EU har historiskt genomfört flera marina insatser för att bekämpa pirater utanför Afrikas horn, motverka flyktingsmuggling, illegal vapenhandel samt mest nyligen för att motverka och Huthirebellernas attacker mot sjöfarten i Röda havet. 

Samtidigt som EU:s olika insatser och operationer har växt i omfattning under de senaste åren, har medlemsstaternas maritima förmågor minskat som en konsekvens av nedskärningar efter kalla krigets slut och den ekonomiska krisen på 2010-talet. 

I relation till den indopacifiska regionen har EU idag flera olika typer av maritim närvaro. Detta innefattar EU:s operationer Atalanta och Aspides, som bekämpar smuggling och internationell brottslighet respektive skyddar sjöfarten i Röda havet från attacker. Vidare har EU etablerat ett samarbetsformat (Coordinated Maritime Presences) i Indiska oceanen för att samordna medlemsstaternas maritima resurser i området. 

Inom akademin har allt detta lett till utökade diskussioner om EU:s aktörskap i regionen, där vissa studier har argumenterat för att EU främst agerar för att skydda internationell sjöfart, medan andra menar att EU tar sig an en mer geopolitisk roll. Övergripande kan man se att EU, både i teorin och i praktiken, har stärkt sin maritima säkerhetspolitiska roll i den indopacifiska regionen. Samtidigt står unionen inför en rad utmaningar när det gäller att ta sig an en större roll framgent.

Framtiden för EU som aktör i den indopacifiska regionen 

EU har genom sina olika insatser spelat en viktig roll i att stärka maritim säkerhet världen över. Samtidigt står unionen och dess medlemsstater inför flera utmaningar: resursfördelning, medlemsstaternas olika syn på regionen, USA:s allt tydligare omprioritering mot Kina och den indopacifiska regionen under president Trump, samt fortsättningen av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Allt detta kommer att påverka den europeiska närvaron framöver. 

Först och främst påverkas den europeiska närvaron av den begränsade tillgången till marina resurser och olika politiska prioriteringar mellan medlemsstaterna. Det blir en besvärlig uppgift att upprätthålla en starkare europeisk marin närvaro i den indopacifiska regionen. 

För det andra innebär den rådande säkerhetspolitiska situationen i Europa att allt fler resurser behöver fokuseras på vårt närområde, bland annat på grund av de utökade hybridattackerna vi ser mot undervattensinfrastruktur i Europa. 

Vidare, med tanke på osäkerheterna i de transatlantiska relationerna under den nya Trumpadministrationen, kan EU:s och dess medlemsstaters ambitioner gentemot den indopacifiska regionen komma att förändras. Den amerikanska administrationens fokus på Kina kan leda till att vissa europeiska stater riktar mer av sina ansträngningar mot den indopacifiska regionen för att tydligt visa sitt stöd för USA. Å andra sidan, om USA skulle signalera ett minskat militärt intresse för Europa, kan det innebära att större resurser behöver avsättas för att säkerställa europeisk säkerhet.

Samtidigt ser vi idag en allt starkare sammankoppling mellan det europeiska och indopacifiska området, bland annat till följd av Kinas stöd till Rysslands krig samt de Nordkoreanska soldater som deltar i kriget mot Ukraina. Detta har övergripande lett till starkare relationer mellan EU och partners i den indopacifiska regionen. 

Även framöver bör Europa arbeta för att spela en aktiv roll i den säkerhetspolitiska kontexten i regionen. Samtidigt sätter framför allt de maritima resurserna begränsningar för vilken roll EU och dess medlemsstater kan spela idag.

*** 

Detta blogginlägg bygger delvis på FOI-studien The EU in the Indo-Pacific: A Pragmatic but Limited Maritime Security Actor författad av Calle Håkansson och Malin Karlsson.