Den feministiska utrikespolitiken som Sverige förde under den förra regeringen har övergetts av den nuvarande borgerliga regeringen. I ett pågående forskningsprojekt studerar jag och min kollega Ole Elgström hur andra EU-länder uppfattade den feministiska utrikespolitiken och hur den påverkade Sverige som aktör på jämställdhetsområdet. Det visar sig att många inom EU anser att den svenska rösten också i praktiken tystnat inom arbetet i EU och att unionen därmed förlorat sin feministiska ledare.

Sverige blev det första landet i världen att deklarera en feministisk utrikespolitik år 2014. Utrikesminister Margot Wallström satte tre ”R” i centrum för Sveriges feministiska utrikespolitik: att kvinnor ska ha samma rättigheter, representation och resurser som män. Svensk utrikespolitik hade inkluderat ett fokus på jämställdhet långt tidigare, särskilt inom biståndsarbetet, men med en feministisk utrikespolitik gick jämställdhet från att vara en aspekt bland många i utrikespolitiken till att vara något som skulle integreras i och genomsyra alla områden inom utrikespolitiken. 

Efter åtta år med den feministiska utrikespolitiken bestämde den borgerliga regeringen, när den tillträdde i oktober 2022, att Sverige inte längre skulle bedriva en feministisk utrikespolitik. Den nye utrikesministern Tobias Billström motiverade detta med att etiketten ”skymt innehållet i politiken” och att den inte tjänade något syfte. Han påpekade också att Sverige ändå fortsatt skulle stå för jämställdhet. Ledde detta till någon skillnad i EU?

I ett pågående forskningsprojekt har jag undersökt hur andra EU-länder såg på Sveriges feministiska utrikespolitik och hur de anser att den påverkat Sveriges agerande i EU. Tillsammans med Ole Elgström gjorde jag intervjuer med andra EU-länders representanter i EU:s rådsarbetsgrupper 2018 och 2022 (d v s innan regeringsskiftet) och igen efter regeringsskiftet.

En majoritet av intervjupersonerna såg positivt på Sveriges feministiska utrikespolitik, men det fanns också inslag av skepticism. Framför allt representanter från Öst- och Centraleuropa ansåg att begreppet feminism var radikalt och i vissa fall också provocerande. Oavsett inställning till benämningen av utrikespolitiken ansåg samtliga att Sverige var en ledare inom jämställdhet och det medlemsland som alltid tog upp dessa frågor. 

Den borgerliga regeringens avskaffande av Sveriges feministiska utrikespolitik erbjöd vad som kan ses som ett naturligt experiment, då vi fick möjlighet att utvärdera om andra EU-länder ansåg att förändringen påverkade Sveriges roll och agerande inom jämställdhetsfrågor samt vilket genomslag den tidigare politiken fått inom EU. 

Eftersom Sverige innehade ordförandeskapet i EU under det första halvåret 2023, avvaktade vi med att genomföra nya intervjuer till i början av 2024. Under ordförandeperioden antog vi att Sverige valde att ligga lågt med nationella intressen och istället premiera medlarrollen. Att ställa frågor om huruvida andra medlemsländer ansåg att Sverige ändrat sina prioriteringar och sitt agerande i jämställdhetsfrågor under ordförandeperioden skulle därmed riskera att ge ett skevt resultat. 

Nu, två år efter avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken, har det blivit dags för en avstämning. Vi har genomfört ett antal intervjuer och fler återstår, men det preliminära resultatet är tydligt: Sverige beskrivs som tystare och ses inte längre som ledaren inom jämställdhet. Istället ses Sverige som del i en grupp av flera ledande medlemsländer. Sverige är inte längre först med att lyfta frågor om jämställdhet. Istället för att lägga fram egna initiativ är Sverige nu ett land som stöttar andra länders initiativ. 

Intervjupersonerna menar att åren med feministisk utrikespolitik gjorde skillnad: Sverige blev, än mer än tidigare, det land som man såg till för bästa praxis på området och Sverige knuffade EU i en ambitiösare riktning inom jämställdhetsarbetet. Intervjupersonerna tog utöver exempel från de egna rådsarbetsgrupperna också upp hur Sverige påverkat jämställdhetsarbetet i positiv riktning i till exempel EU:s utrikestjänst. 

Svaret på frågan om den feministiska utrikespolitiken gjorde någon skillnad i EU ser alltså ut att vara ett tydligt ja. Att den var mer än bara en etikett har också understrukits av svenska diplomater som vi intervjuat inom forskningsprojektet. De har beskrivit den feministiska utrikespolitiken som en tydlig ambitionshöjning gentemot tidigare och att den verkligen kom att genomsyra det mesta inom utrikespolitiken. 

I de uppföljande intervjuer med svenska diplomater som vi hittills har genomfört är bilden av hur borttagandet har påverkat Sveriges arbete med jämställdhet mer blandad: en del anser att det inte är några större skillnader utöver att etiketten är borta, medan andra menar att jämställdhet inte längre prioriteras. ”Vi pratar inte om det,” säger vissa svenska tjänstemän.

Det ska bli intressant att se ifall något av de andra EU-länderna med en feministisk utrikespolitik kommer att ta över rollen som blåslampa som Sverige spelat i frågor om jämställdhet. Sedan Sverige deklarerade sin feministiska utrikespolitik år 2014 har över 10 länder följt efter. Flera av dem finns inom EU: Frankrike, Spanien, Luxemburg, Tyskland och Nederländerna. 

Inte minst Tysklands val att införa en feministisk utrikespolitik rönte stor uppmärksamhet. Efter en vag deklaration om införandet från Olaf Scholzs regering, presenterades ett tydligare upplägg för Tysklands feministiska utrikespolitik för ett år sedan. Hittills ser dock detta stora medlemsland inte ut att ha satt några större avtryck inom jämställdhetsarbetet i de arbetsgrupper vi undersökt. Det återstår att se om Tyskland – eller något av de andra länderna med en feministisk utrikespolitik – på sikt kommer att fylla den lucka i ledarskapet som Sverige lämnat efter sig.

---

Denna text bygger på forskningsprojektet ”Sweden as a Norm Entrepreneur: The Case of the Feminist Foreign Policy” som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. I projektet ingår även Ekatherina Zhukova som fokuserar på ”det globala syd” i projektet.