Många EU-länder kämpar med svaga offentliga finanser och i stora euroländer som Frankrike och Italien är den offentliga skulden över 100 procent av BNP. Trots strikta finanspolitiska regler har få länder lyckats hålla sina statsfinanser i schack – inte ens Tyskland. År 2024 reviderades reglerna i förhoppningen att det skall leda till mer robusta offentliga finanser i framtiden. Frågan är: löser dessa reformer verkligen problemen? Eller är Europa på väg mot en ny skuldkris, där den gemensamma centralbanken ECB åter får rycka in för att rädda euron?

Flera EU-länder brottas med svaga offentliga finanser. Särskilt akut är situationen i stora euroländer som Frankrike och Italien, där den offentliga skulden överstiger 100 procent av BNP. Detta kan jämföras med Sverige, där skuldkvoten pressats ned till 30 procent. 

Höga skulder skapar flera problem. De begränsar utrymmet för investeringar i infrastruktur, klimatomställning och försvar, samtidigt som de urholkar möjligheten att hantera ekonomiska kriser likt pandemin eller finanskrisen 2008/09. Risken för en statsfinansiell kris ökar, något som euroområdet redan fått erfara under den europeiska skuldkrisen för drygt tio år sedan.

Därtill följer politiska utmaningar. Att sanera offentliga finanser kräver antingen nedskärningar eller skattehöjningar – åtgärder som sällan vinner väljarnas gillande. I både Frankrike och Tyskland har de ekonomiska obalanserna redan utlöst regeringskriser och nyval. 

Hur blev det så här? Egentligen borde det inte kunna inträffa. EU har strikta finanspolitiska regler som ska garantera långsiktigt hållbara offentliga finanser. Enligt Maastrichtfördraget och Stabilitets- och tillväxtpakten (STP) får inget land ha en offentlig skuld över 60 procent av BNP. Budgetunderskottet får som högst uppgå till 3 procent av BNP. Länder som bryter mot reglerna kan bötfällas. 

Trots detta är det få medlemsländer som har följt dem. Inte ens Tyskland, som ofta framhålls som ett ekonomiskt föredöme, har lyckats leva upp till reglerna. Sedan de trädde i kraft år 1999 har Tyskland gjort det endast tre gånger (1999, 2000 och 2019).

Forskare har pekat på flera svagheter i EU:s finanspolitiska ramverk. Kritiker menar bland annat att reglerna:

1. leder till att finanspolitiken stramas åt under lågkonjunktur och expanderar under högkonjunktur – tvärtemot vad ekonomisk teori rekommenderar, 
2. är för rigida och hindrar finanspolitiken från att stötta ekonomin vid strukturella tillväxtreformer under stora ekonomiska kriser,
3. är svåra att övervaka i realtid,
4. i praktiken är svåra att upprätthålla, eftersom det är politiskt känsligt att bötfälla länder som bryter mot reglerna, och
5. saknar flexibilitet och förankring i nationella politiska och ekonomiska förhållanden, vilket gör att de ofta möter motstånd i den inhemska debatten.

Om reglerna inte tillåter en finanspolitik anpassad efter nationella ekonomiska och politiska förutsättningar kommer knappast någon regering att följa dem, särskilt inte när nästan alla länder bryter mot reglerna och det saknas politisk vilja att genomdriva sanktioner.

Förra året, 2024, reviderades därför reglerna och inte för första gången. Sedan Stabilitets- och tillväxtpakten antogs 1997 har flera revideringar genomförts. Denna gång låg fokus på ökad flexibilitet, så att länder lättare kan genomföra viktiga investeringar i försvar, klimatomställning och digitalisering utan att åsidosätta den långsiktiga stabiliteten. 

Reformerna är omfattande. Mest centralt är införandet av medelfristiga finans- och strukturplaner, som löper över 4 till 7 år. Dessa gör det möjligt för länder att genomföra större investeringar, förutsatt att den offentliga skulden i slutet av perioden med hög sannolikhet minskar och närmar sig 60-procentsgränsen. Samtidigt införs ett nytt uppföljningssystem för att säkerställa efterlevnad och underlätta sanktioner mot länder som missköter sina offentliga finanser.

Kommer dessa regelförändringar att leda till någon verklig förändring? Svaret är troligen nej. Flera studier pekar på att revideringarna i praktiken inte gör någon skillnad för de högt skuldsatta länderna. Dessutom löser de inte de två centrala svagheter som bidragit till svaga offentliga finanser: avsaknaden av tillväxt och bristande nationell politisk förankring av reglerna.

Att upprätthålla finanspolitisk disciplin när ekonomin är svag är svårt. Faktum är att endast de länder, däribland Sverige, som haft relativt god tillväxt de senaste 25 åren har lyckats balansera budgeten. När tillväxten är svag halkar skatteintäkterna snabbt efter utgiftsökningarna, särskilt i ekonomier med en åldrande befolkning där kostnader för pensioner och sjukvård stiger snabbt. Endast genom att upprätthålla en hög produktivitetstillväxt kan stabiliteten i de offentliga finanserna garanteras.

Tillväxtproblemet i EU är inget nytt. Som Mario Draghi visade i sin omtalade rapport är det delvis kopplat till bristande investeringar i modern teknik och ett överflöd av regleringar som hämmar ekonomisk utveckling. Dessa överregleringar finns både på EU-nivå och nationellt. Trots att EU ska ha en inre marknad där varor, tjänster och kapital i teorin skall kunna röra sig fritt, finns fortfarande regleringar som begränsar detta. Enligt IMF motsvarar handelshindren en tull på mellan 45 och 110 procent, att jämföra med Trumps hot om 25-procentiga tullar på EU-export. Med andra ord bedriver EU i praktiken ett handelskrig mot sig självt vilket försvagar tillväxten och de offentliga finanserna. 

Den andra svagheten är den bristande politiska förankringen. Sverige är ett av få europeiska länder där politiker faktiskt följt de finanspolitiska reglerna – inte bara EU:s regler utan också ett betydligt stramare inhemskt ramverk. Studier av Andersson och Jonung visar att detta till stor del beror på att det svenska ramverket utformades av nationella politiker efter den statsfinansiella krisen på 1990-talet. 

Det är betydligt mer sannolikt att regler följs om de utformats av dem som ska efterleva dem. De europeiska reglerna har däremot skapats på EU-nivå, utan nationell debatt eller förankring hos väljarna. Därmed är sannolikheten låg att nationella politiker frivilligt följer ett ramverk de själva inte haft inflytande över.

Så vad är då vägen framåt? De nya finanspolitiska reglerna kommer troligen få liten påverkan på de offentliga finanserna. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har redan öppnat för att luckra upp reglerna ytterligare för att möjliggöra högre försvarsutgifter, något som inte lär förbättra budgetdisciplinen. Draghirapporten har öppnat upp för en debatt om att minska regelbördan vilket kanske kan bira till högre tillväxt. Men, prat om mindre byråkrati är inget nytt. Än så länge har det skett lite. 

Så länge reformviljan är begränsad kommer stagnationen att bestå och med den svaga offentliga finanser. En ny skuldkris, där ett euroland inte längre kan finansiera sina skulder, kan inte uteslutas. Europeiska centralbanken har redan förberett sig och är redo att trycka pengar för att inflatera bort skulderna om eurons överlevnad står på spel.

Men en sådan monetarisering är långt ifrån kostnadsfri. Den slår hårdast mot låginkomsttagare, förvärrar politiska konflikter och undergräver förtroendet för det ekonomiska systemet. Ändå, så länge Europas ledare misslyckas med att genomföra nödvändiga reformer är det just denna väg som framstår som den mest sannolika. Då är det tur att Sverige står utanför euron, har en dynamisk ekonomi och låg offentlig skuldsättning. Det ger oss bättre förutsättningar att möta en orolig framtid.