I år är det 30 år sedan Sverige blev medlem i EU. Därmed är det också 30 år sedan Sverige anslöt sig till EU:s två språkpolitiska mål om lärande av främmande språk och skydd av minoritets- och regionalspråk. Det kan emellertid konstateras att dessa båda mål gått olika öden till mötes i Sverige. Medan minoritetsspråkens ställning har stärkts har hållningen kring främmande språk varit vacklande. Ett utredningsförslag som nu ligger på regeringens bord riskerar dessutom att leda till att färre svenska ungdomarna lär sig europeiska språk i en tid då enigheten kring behovet av europeiskt samarbete är större än någonsin. 

Detta är det femte inlägget i vår serie om vad som hänt under de trettio år som Sverige har varit med i EU. Det förra inlägget, av Cecilia Malmström, handlade om hur både EU och omvärlden förändrats de senaste 30 åren.

Begreppet språkpolitik definieras brett av Svenska Akademins Språkvårdsgrupp som ”verksamhet som bedrivs inom ramen för offentliga institutioner och som rör språkförhållanden” vilket signalerar att politiken kan bedrivas på olika nivåer och med olika syften. EU:s övergripande språkpolitik syftar till att försvara och främja den språkliga diversiteten i Europa. Den har två nivåer för sin verksamhet: en samhällsnivå där fokus ligger på att skydda minoritets- och regionalspråk och en individnivå där målet är att främja språkinlärning av främmande språk. Grunderna i den här politiken var redan utvecklade när Sverige blev medlemmar av EU, men i Sverige har de båda politikområdena behandlats olika sedan 1995.   

Skydd av minoritets- och regionalspråk

Europarådet tog 1992 initiativ till en Europeisk stadga för landsdel- och minoritetsspråk som syftar till att skydda och främja landsdels- eller minoritetsspråk i EU:s medlemsländer. Dessa språk utgör på olika sätt en hotad del av Europas kulturarv som genom lagstiftning kan ges ett bättre skydd. När Sverige blev medlemmar i EU påbörjades relativt omgående ett arbete för att ratificera ramkonventionen. En minoritetsspråkskommission tillsattes 1995 vars arbete ledde fram till en regeringsproposition. Sverige undertecknade och ratificerade EU-stadgan i februari 2000 vilket innebar att samiska, finska och meänkieli fick status av regionala minoritetsspråk och att romska och jiddisch blev territoriellt obundna minoritetsspråk. Idag har 25 länder undertecknat och ratificerat ramkonventionen. Något senare påbörjades i Sverige arbetet med en första svensk språklag i vilken de fem språken fick status som minoritetsspråk (§7) som det allmänna har ett särskilt uppdrag att skydda och främja (§8). 

Det är alltså tydligt att Sverige ganska snabbt arbetade för att implementera EU:s språkpolitiska mål. Frågorna om minoritetspolitiken och minoritetsspråken var aktuella i Sverige sedan tidigare, men de fick en tydligare riktning efter EU-inträdet.

Främjandet av lärande av främmande språk

När det gäller EU:s andra övergripande språkpolitiska mål, d v s främjandet av lärandet av främmande språk, har Sveriges agerande efter EU-inträdet varit mer vacklande. EU:s språkinlärningsmål syftar till att europeiska medborgare skall lära sig fler främmande språk vilket har formulerats som ”modersmål + 2 strategin” även kallat Barcelona-målet efter den plats där det antogs 2002. Strategin innebär att EU:s medborgare förväntas kunna kommunicera på två främmande språk utöver modersmålet. Vid toppmötet i Göteborg 2017 där EU:s sociala pelare diskuterades antogs målet att ”att senast 2025 ska alla ungdomar i EU efter avslutat gymnasium ha goda kunskaper i två språk utöver modersmålet.”

Språkpolitik för främmande språk skiljer sig på avgörande sätt från språkpolitik som berör nationella språk och minoritetsspråk. Det är mycket sällan främmande språk omfattas av en nationell språkpolitik och lagstiftning. I stället är det genom utbildningssystemet som politiken implementeras. Det innebär att verktygen eller styrmedlen för att uppnå målen ser mycket annorlunda ut. Av de styrmedel som utbildningssystemet har att tillgå är förstås obligatoriet det mest kraftfulla.  

I Sverige har engelska varit ett obligatoriskt språk sedan Enhetsskolans införande 1962 medan det aldrig varit obligatoriskt för alla att studera ytterligare främmande språk. I Läroplanskommitténs betänkande, Skola för bildning, som lades fram inför Sveriges EU-inträde fanns ett förslag om att ett andra främmande språk (då kallat B-språk) skulle bli obligatoriskt i grundskolan. Ett obligatorium blev dock inte verklighet i läroplanen Lpo94, men det gjordes satsningar på att förstärka undervisningen i Moderna språk. Med direkt hänvisning till EU-inträdet framhävde regeringen i läroplanspropositionen betydelsen av att de flesta studerar ett andra främmande språk:

”Idag sker genomgripande förändringar i Europa, både i form av integrationssträvanden och dess motsats. Sverige har lämnat in sin medlems­ansökan till Europeiska Gemenskapen. […] Samtidigt leder detta till att den tidigare så starka tonvikt på anglosaxiska intryck och språk som tidigare präglat de svenska internationella utblickarna, nu kompletteras med ett växande intresse för de andra europeiska kulturerna – språkligt, kulturellt och kontaktmässigt – och även för vårt närområde i Baltikum och Ryssland. […] Regeringen anser vidare att alla elever ska ha skyldighet att göra ett språkval. För de allra flesta bör detta inriktas på möjligheten att studera ett andra främmande språk.” 

Några år in på 2000-talet stod det klart att regeringens förväntningar och förhoppningar inte hade infriats. Färre än väntat valde att studera ytterligare språk utöver den obligatoriska engelskan och avhoppen var dessutom stora. I det skedet beslutade regeringen att göra språk och matematik till meritämnen som kan ge sökande till universitet och högskolor extra meritpoäng om eleverna fortsätter studierna på gymnasiet.

Vår forskning har visat att meritpoängen med stor sannolikhet har lett till att en högre andel elever i årskurs 9 än någonsin studerar ett andra främmande språk. Skolverket har också konstaterat att fler läser kurser på högre steg i moderna språk efter meritpoängens införande. Som styrmedel betraktat har alltså meritpoängen lett till att Sverige närmat sig EU:s språkpolitiska mål för främmande språk. 

Men i den nya betygsutredning som nu ligger på regeringens bord föreslås ett avskaffande av meritpoängssystemet. Utredningen konstaterar att ett avskaffande kan leda till att elever blir omotiverade att läsa ett ytterligare främmande språk redan i grundskolan, dock utan att någonstans nämna konsekvenserna för EU:s språkpolitiska mål. 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att EU:s två språkpolitiska mål har hanterats mycket olika i Sverige sedan EU-inträdet. Minoritetsspråkens ställning har stärkts genom ratificering av EU:s ramkonvention och genom Språklagen från 2009. Under samma period har främjandet av främmande språk vacklat fram och tillbaka utan att landa i några tydliga beslut. I en tid av globala utmaningar och politisk osäkerhet har många pekat på att behovet av europeiskt samarbete aldrig varit större. Att värdera kunskaper i flera främmande språk är ett viktigt steg på vägen. Det har nog aldrig funnits ett bättre tillfälle att besluta att främmande språk utöver engelska är en självklarhet för alla.