Fenomenet ultra-fast fashion har lett till att klädindustrins miljöpåverkan, och frågan om hur textilindustrin bättre kan regleras, diskuteras allt mer intensivt inom EU. Frankrike ligger i framkant och har redan antagit en lag riktad mot ultra-fast fashion, men även på EU-nivå har ett antal styrmedel börjat införas. Även om det är viktigt att EU:s medlemsländer kan behålla ett visst utrymme för egna regler, kan och bör unionen hämta inspiration från Frankrike. Genom harmoniserad lagstiftning får EU – på ett sätt som de individuella medlemsländerna inte kan uppnå – ett globalt genomslag för arbetet mot ökad hållbarhet inom modebranschen.

Om du nyligen köpt en mobiltelefon så kanske du noterade att den obligatoriska europeiska energimärkningen numera innehåller information om hur reparerbarbar telefonen är. Vi européer kan tacka Frankrike för att vi får den informationen. Frankrike har infört ett obligatoriskt reparationsindex för ett antal produktgrupper. Detta ställer till problem på EU:s inre marknad, då företagen måste uppfylla olika nationella krav, vilket föranleder lagharmonisering genom införandet av EU-gemensamma märkningsregler. 

Exemplet visar på ett vanligt förekommande fenomen i europeisk miljöpolitik: en EU-medlemsstat inför ett nytt styrmedel som hindrar den fria rörligheten, och EU svarar genom att införa EU-gemensamma regler. Fenomenet är en delförklaring till varför EU har världens mest progressiva miljö- och konsumentpolitik inom många områden.

En av de stora miljöfrågorna just nu handlar om klädernas miljöpåverkan, och hur vi bäst kan reglera textilindustrin. Även här ligger Frankrike i framkant.

Fast fashion

En allt större andel av klädkonsumtionen är så kallad fast fashion där allt fler kollektioner släpps varje år och säljs till låga priser. Detta leder till att européerna konsumerar allt fler kläder, som används färre gånger. Enligt Europeiska miljöbyrån  konsumerade européer i genomsnitt 19 kg kläder under 2022, vilket motsvarar en yta större än 300 kvm för odling. I ett läge när över en fjärdedel av jordens befolkning hotas av vattenbrist kan produktionen av en t-shirt kan kräva 2 700 liter vatten. Enligt Filho m fl är växhusgasutsläppen från textilsektorn högre än från flygsektorn. Textilier innehåller ofta hälsofarliga kemikalier och de är en betydande källa till utsläpp av mikroplaster.

Samtidigt används många kläder bara 7–10 gånger enligt World Fashion Week och vi återvinner bara 1 procent av textilierna. 

Ökningen av fast fashion i kombination med en ökande e-handel leder också till överproduktion och fler returer. Detta bidrar till så kallad produktförstöring: eftersom arbetskostnaden för att ta hand om kläderna är för höga för att det ska löna sig att sätta dem på marknaden igen förstörs osålda och returnerade kläder.

Ultra-fast fashion

De senaste åren har så kallad ultra-fast fashion (UFF) blivit allt vanligare. UFF, vilket ofta förknippas med nya, snabbväxande företag som Temu och Shein, är en ”extrem” version av fast fashion: nya kollektioner varje vecka, snabbare leveranser, och ännu lägre priser. Konsumenter erbjuds ständigt nya och trendiga kläder till ett lågt pris.

Mycket tyder på att utvecklingen även leder till ohållbara konsumentbeteenden. Impulsköp, och beställning av flera storlekar av ett klädesplagg (inom e-handeln) när konsumenten är osäker på vilken storlek de ska ha, leder till stora volymer återsända produkter. Konsumenter blir frequent returners.

Attityden till kläderna förändras också. Våra farföräldrar köpte ofta kläder som var avsedda att hålla i år, eller årtionden, men nu finns det indikationer på att många konsumenter tycker att kläder de haft på sig tre gånger börjar kännas gamla.

Hur styra utvecklingen?

Tidigare har textilsektorn varit relativt förskonad från miljölagstiftning, men detta håller på att ändras. EU har infört, eller planerar att införa, ett antal styrmedel för kläder. EU:s Ekodesignförordning (ESPR) inför ett förbud mot produktförstöring av osålda/returnerade kläder och öppnar för möjligheten att införa ekodesignkrav för textilier i framtiden. Det finns också EU-regler som kräver att alla medlemsstater inför producentansvar för textilier de närmaste åren.

Det är ingen överdrift att säga att världen är på väg mot en ekologisk kollaps. Vi behöver minska konsumtionens miljöpåverkan. Ett naturligt första steg vore att se på möjligheterna att helt enkelt få bort de mest ohållbara produkterna från marknaden.  

Vi använder ordet exnovation för att beskriva en policyprocess som syftar till avsiktlig, planerad avveckling av teknologier, produkter och affärsmetoder. Exnovation kan framstå som radikalt, men få protesterar t ex när farliga kemikalier, vapen och droger, eller vissa typer av marknadsföringsmetoder, förbjuds. I miljöpolitiken har vi ofta fasat ut farliga kemikalier, men också satt förbud mot vissa plaster, satt slutdatum för fossilfordon, samt förbjudit traditionella glödlampor. Exnovation kan även användas på lokal nivå, t ex förbud mot dieselbilar, eller försök att minska turismen.

I det nystartade forskningsprojektet ”Developing a policy mix to eliminate ultra-fast fashion from the European market: a roadmap for national and European policymakers”, som finansieras av det nationella innovationsprogrammet RE:Source, undersöker vi möjligheterna att reglera bort ultra-fast fashion från europeiska marknader.

Ultra-fast fashion är en bra kandidat för exnovering eftersom denna typ av produkter innebär ett enormt resursslöseri. Att få bort dem från marknaden bör ge miljövinster utan större välfärdsförluster (detta ska undersökas i projektet). Man kan även fråga sig om det är rimligt att lägga så stora medel på inköp av produkter med kort livslängd när vi behöver investera i utbildning, sjukvård, civil beredskap och livsmedelsförsörjning, och försvaret.

Franska erfarenheter

I Frankrike har man redan börjat arbetet med exnovering genom en speciell lag riktad mot UFF (Loi visant à réduire l’impact environnemental de l’industrie textile, 10 June 2025). Bl a innehåller lagförslaget ett förbud mot marknadsföring av UFF, en miljöavgift på 5 euro per såld vara (ökas till 10 euro 2030, med ett tak på 50 % av detaljhandelspriset), samt krav på transparens kring klädernas miljöpåverkan.

Vid intervjuer med franska aktörer, experter från andra medlemsstater, framgår att effekterna av lagstiftningen kommer bli beroende av både definitionen av UFF och hur reglerna utformas, eftersom man annars riskerar kryphål som kan utnyttjas för att kringgå kraven. Flera intervjuade understryker även vikten av att inte glömma bort ”konventionell” fast fashion, eftersom även denna affärsmodell har betydande negativa konsekvenser. Trots detta ses lagförslaget som ett bra första steg mot en starkare reglering av textilsektorn, samtidigt som det skickar en signal till resten av marknaden.

Av de föreslagna styrmedlen ses till exempel så kallad ekomodulering baserad på miljöprestanda och förbud mot marknadsföring av UFF som några av de viktigaste förslagen. Även styrmedel för att motverka privat import av små paket ses av flera som en möjlighet att påverka konsumtionen, även om man misstänker att det nuvarande formuleringen kring importskatt lätt kan kringgås av berörda företag.

Samtidigt kritiseras avsaknaden av styrmedel gentemot många av de drivande faktorerna bakom affärsmodellen: överkonsumtion och överproduktion av kläder. Utan genomgripande förändringar i konsumentbeteenden blir det svårt att åtgärda de sociala och miljömässiga problemen inom textil- och modeindustrin.

Nästa steg för EU

EU kan bidra till exnovationen dels genom att lära sig av Frankrike, och införa liknande styrmedel på EU-nivån, dels genom att införa EU-gemensamma regler. Exempelvis bör regler om produkters design regleras på EU-nivån, inte nationellt. Ekodesignförordningen ger möjligheter att exempelvis sätta krav på kläders slitstyrka och återvinningsbarhet, eller krav på återvunnet material i kläder. Förordningen ger även möjlighet att införa digitala produktpass som exempelvis kan kommunicera klädernas miljöpåverkan.

Samtidigt utmanar de franska reglerna den inre marknaden. När det gäller produktförstöring var Frankrike tidigt ute med ett partiellt förbud, medan Tyskland införde rapporteringskrav. EU valde därför att harmonisera regler om produktförstöring i Ekodesignförordningen. Produktförstöring av kläder tillåts inte och regler om rapportering av produktförstöring för andra varor införs genom delegerade akter. 

De nya franska reglerna riktade mot UFF utmanar återigen EU:s regelverk, bland annat genom kraven på märkning av kläder och de avgifter som tas ut. Europeiska kommissionen har uttryckt att de franska reglerna kan vara oförenliga med unionsrätten och har bett Frankrike om klargöranden. Bland annat ifrågasätter kommissionen om de avgifter som införs är proportionella, samt om de franska avgifterna är förenliga med EU:s ramdirektiv för avfall. Ramdirektivet stadgar att avgifter ska sättas under producentansvaret, inte genom direkt nationell reglering. Sverige har också i en inlaga uttryckt tveksamheter kring om de franska reglerna är proportionella och påpekat att det saknas en konsekvensutredning. Samtidigt har miljörörelsen uttryckt stöd för de franska lagförslagen.

Från ett miljöperspektiv är det viktigt att EU:s medlemsstater kan ha ett visst utrymme för egna regler. Medlemsstater agerar ”policyinnovatörer”, som inspirerar andra länder att införa liknande åtgärder, och tvingar ofta EU att anta liknande regler för att skydda den fria rörligheten. 

Samtidigt är en viss harmonisering på EU-nivån nödvändig. Förutom skydd för den fria rörligheten finns ytterligare en fördel med harmonisering: EU-lagstiftning har mycket större genomslag globalt än nationell reglering. Många företag utanför EU ser till att deras produkter uppfyller EU-regler i syfte att skydda exporten till EU. Och många länder utanför EU använder EU-lagstiftning som förebild för nationell lagstiftning. Detta är den s k Brysseleffekten, som beskrivits i mer detalj tidigare här på Europakommentaren.

Mycket tyder på att vi ser början på en process där modebranschen ifrågasätts alltmer och alltmer lagstiftning kommer att införas för att styra branschen mot mer hållbarhet. En nyckelfråga kommer att handla om samspelet mellan nationell och europeisk miljölagstiftning och frågan om lagharmonisering.