Nu ska direktivet om plattformsarbete genomföras i Sverige. EU vill säkerställa att de som arbetar vid digitala arbetsplattformar, t ex Uber och Foodora, har acceptabla arbetsvillkor. Det är dock tveksamt ifall genomförandet verkligen förbättrar situationen för plattformsarbetare i Sverige. Regeringen fortsätter att arbeta utifrån uppfattningen att den svenska modellen alltid tillgodoser arbetstagares skyddsintressen bättre än nya gemensamma förslag inom EU. Det svenska lagförslaget eliminerar inte alla kryphål för plattformar som vill undvika arbetsgivaransvar.  

I mars 2022 skrev jag på denna blogg om Sveriges negativa inställning till EU-kommissionens ursprungliga förslag till ett direktiv om plattformsarbete (med sikte på att förbättra arbetsvillkoren och skyddet av personuppgifter i plattformsarbete) och efterlyste förståelse för ett bredare europeiskt perspektiv och en mer konstruktiv svensk hållning. Som framgår nedan präglas även genomförandet av EU:s slutliga direktiv (2024/2831) av intresset att bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen snarare än att få svensk arbetsrätt att fungera i samklang med EU-rätten. 

Direktivet antogs 23 oktober 2024 och, som ofta är fallet på det arbetsrättsliga området, blev det en kompromiss där delar av kommissionens förslag föll bort. Direktivinnehållet ska vara införlivat i medlemsstaternas nationella lagstiftning senast 2 december 2026. I Sverige lämnade Utredningen om genomförande av plattformsdirektivet sitt förslag (SOU 2026:3) i januari i år.

I detta inlägg fokuserar jag på utredningens förslag som rör arbetsvillkor och i synnerhet kapitel II i direktivet som betecknas ”sysselsättningsstatus”, med undantag av det som specifikt gäller på arbetsmiljöområdet.

Är plattformsarbetare arbetstagare eller självständiga uppdragstagare?

En del av kompromissen rör bestämmelser om plattformsarbetares sysselsättningsstatus, det vill säga om de är att betrakta som arbetstagare eller självständiga uppdragstagare. Kommissionen hade föreslagit EU-gemensamma kriterier för denna prövning. 

I direktivets artikel 5 anges i stället att förhållandet mellan en digital arbetsplattform och en person som utför plattformsarbete ska ses som ett anställningsförhållande ifall det kan konstateras att arbetet sker under ledning och kontroll från plattformen, i enlighet med gällande nationell rätt, kollektivavtal eller praxis i medlemsstaterna och med beaktande av EU-domstolens rättspraxis. 

Utredningen föreslår därför en presumtionsregel i en ny svensk lag om plattformsarbete. I kap 2 § 1 anges att en person som utför plattformsarbete under den digitala arbetsplattformens ledning och kontroll ska antas vara arbetstagare. 

Denna presumtion bryts om den digitala arbetsplattformen visar att personen som utför plattformsarbete inte ska anses vara arbetstagare. Det ska vara plattformsföretagets skyldighet att – om det blir en tvist – visa att så är fallet. Enligt utredningen ska detta göras genom en helhetsbedömning, på samma sätt som enligt nu gällande svensk rätt.

Kommer EU-domstolens rättspraxis att beaktas?

Utredningen påpekar också att svenska domstolar kommer att vara skyldiga att tolka den nationella regeln med beaktande av EU-domstolens rättspraxis. Enligt utredningen är det en skillnad mellan EU-rättens arbetstagarbegrepp och det svenska arbetstagarbegreppet. Vissa faktorer som i Sverige kan tas med inom ramen för en helhetsbedömning, ska inom EU-rätten istället ses som indicier på att den arbetspresterande parten är underkastad huvudmannens ledning och kontroll. Om denna skillnad leder till olika resultat menar utredningen är oklart.

Beklagligt nog nämns dock inte alls den EU-rättsliga dimensionen i författningskommentaren, den så kallade specialmotiveringen (som är särskilt viktig för att vägleda tillämpningen av den nya lagen). Det sägs bara att frågan om en plattformsarbetares status avgörs enligt fast praxis från Arbetsdomstolen genom en helhetsbedömning i det enskilda fallet (s. 422 i utredningen). 

Detta är vilseledande eftersom oklarheter kan uppkomma i förhållande till EU-rätten, som utredningen själv är inne på. Därmed skapas ett behov, eller till och med en skyldighet, att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen.

Har presumtionsregeln getts en alltför snäv omfattning?

En annan del av kompromissen handlar om vilka områden som ska omfattas av presumtionsregeln. Enligt EU-direktivet får medlemsstaterna själva välja ifall presumtionsregeln ska tillämpas i skatte- och straffrättsliga förfaranden och i frågor som rör social trygghet.  I regeringens kommittédirektiv föreslogs att dessa områden undantas, och utredningen landade i samma slutsats. Därmed är presumtionen t ex inte tillämplig i en förvaltningsrättslig process mellan en enskild och Försäkringskassan.

Ett sådant explicit undantag kan dock enligt min mening leda till orimliga resultat som inte är förenliga med direktivets syfte, särskilt  inom skatte- och socialförsäkringsområdet.

Frågan har prövats i andra medlemsländer, till exempel i en dom från Irlands högsta domstol från 2023 som rörde leveranser av pizza från Domino’s Pizza. Frågan var om bolaget var skyldigt att betala skatt och sociala avgifter för uppdragstagare som levererat pizza till kunder. Pizzaleverantörerna hade, enligt Domino’s Pizza, anlitats som oberoende uppdragstagare på obestämd löptid men den irländska högsta domstolen fann likväl att de skulle betraktas som arbetstagare i skattehänseende. Detta eftersom företaget utövade ledning och kontroll över dem.

Direktivets syfte, som är att skydda plattformsarbetare, är svårt att uppfylla om samma person kvalificeras som både självständig uppdragstagare och anställd enligt skilda nationella regelverk. Frågan har diskuterats i en särskild expertgrupp för genomförande av plattformsdirektivet. Kommissionen har i det sammanhanget markerat att den rättsliga presumtionen ska gälla i alla fall där fastställandet av rätt anställningsstatus är omtvistat. Undantagen för socialförsäkring och skatt med mera gäller bara när förfarandet strikt begränsas till dessa områden och inte när förfarandet får bredare konsekvenser mellan det arbetsrättsliga och andra angränsande områden.

Det är olyckligt att den svenska utredningen inte för något som helst konsekvensresonemang om vad det uttryckliga undantaget i svensk lag kan medföra.

Möjliggörs upplägg som kringgår EU-direktivet? 

Idag är det vanligt förekommande att olika avtalskonstruktioner skapas för att undvika att plattformsarbetare anställs av själva plattformen. För att komma åt detta ska medlemsstaterna enligt direktivet vidta lämpliga åtgärder för att de som utför plattformsarbete genom ett avtalsförhållande med en så kallad intermediär ska åtnjuta samma skyddsnivå som de som har ett avtalsförhållande med en digital arbetsplattform. En intermediär, som till exempel kan vara ett företag som samarbetar med plattformsföretaget genom att hyra ut arbetskraft till plattformen, omfattas därför också av den svenska lagen. 

Det betyder dock inte att de arbetstagare som hyrs ut betraktas som arbetstagare hos den digitala arbetsplattformen. Omklassificeringen ska i första hand ske i förhållande till den som plattformsarbetaren har en avtalsrelation med. På så sätt ska det även vara möjligt att ställa samma krav på intermediären som på den digitala arbetsplattformen. 

Det är beklagligt att utredningen inte för något resonemang om att en sådan avtalskonstruktion lätt kan missbrukas. Intermediären kan mycket väl utgöra ett konstruerat mellanled i förhållande till plattformsföretaget. Detta var fallet i det svenska målet Foodora, som rörde ett mopedbud som förlorat sin sysselsättning (AD 2022 nr 45). Det gick då inte att rikta något meningsfullt anspråk på anställningstrygghet mot arbetsgivaren eftersom denna inte var Foodora utan ett bolag som stod för en renodlad faktureringsuppgift. Bolaget där mopedbudet formellt var att betrakta som anställd hade som enda funktion att i löneadministrativ mening, vid behov, hantera mopedbudets uppdrag hos Foodora. 

Plattformsdirektivet, som är ett minimidirektiv, förhindrar inte uttryckligen denna typ av upplägg. Men, frågan är om ett sådant upplägg är juridiskt hållbart ifall EU-rätten beaktas fullt ut. Möjligen kommer snart ett klargörande från EU-domstolen. Det pågående målet C-830/24, IB mot Trivium Packaging Italy handlar om arbetsrättsligt skydd för arbetare som hyrs ut under en längre tid till ett och samma kundföretag (staff leasing).

I utredningens förslag till genomförandet av direktivet tycks en ambition saknas att säkerställa att EU-reglerna fungerar i praktiken. Detta är i linje med regeringens utredningsdirektiv som betonar att utredaren ska värna det svenska arbetstagarbegreppet och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Uppfattningen att den svenska modellen alltid tillgodoser arbetstagares skyddsintressen bättre än vad än som föreslås inom EU, ligger således fast.