”Migration är ett komplext fenomen. Det gamla systemet fungerar inte längre.” När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen lanserade arbetet mot EU:s nya migrationspakt år 2020 (en pakt som i skrivande stund fortfarande är under förhandling), öppnade hon med detta uttalande. Det är ett påstående som politiker, forskare, och människor som drabbas av gränser nog alla kan enas om. Dock skiljer sig förståelsen av problemets orsaker och konsekvenser väsentligt: på vilket sätt fungerar inte systemet, och för vem? Varför inte? Vad krävs för att förändra det?

Hur vi besvarar dessa frågor beror inte bara på politisk hållning eller levd erfarenhet utan på hur vi föreställer oss världen och dess gränsdragningar. I denna kommentar vill jag erbjuda en läsning av EU:s gränsproblematik utifrån ett forskningsperspektiv som kallas kritiska gränsstudier. Centrala påståenden om EU:s externa gränser, deras problem, och funktion kan då utmanas genom att belysa dem från den andra sidan gränsen.

Det är numera vedertaget och väl underbyggt inom forskningen att de förslag på förstärkningar av det ”gamla” systemet för gränskontroll som EU föreslår – mer resurser till gränspolis, högteknologisk gränsbevakning, högre taggtrådsstängsel – skapar mer av de problem de sägs vara till för att lösa. En rad studier har visat att nuvarande åtgärder inte stoppar människor från att migrera utan istället utsätter de resande för ökad fara, människorättskränkningar och våld.

Syftet med denna kommentar är inte att upprepa dessa insikter och inte heller erbjuda en lösning på hur EU:s gränser bör utformas. Istället vill jag problematisera några av gränspolitikens grundläggande antaganden: att Europa har en in- och utsida, att människor tillhör antingen denna in- eller utsida, och att dessa avgränsningar reflekterar naturliga hierarkier i människovärde.

EU:s gränspolitik bygger på en föreställningsvärld där gränser antas vara nödvändiga för att beskydda en föreställd gemenskap (stat-nation-samhälle) från ”främlingar” och att nationalstater har rätt att upprätthålla gränser på bekostnad av dessa främlingars frihet, rättigheter, till och med deras liv. Men som teoretikern Sara Ahmed understryker, begreppet ”främling” beskriver inte de okända utan dem som igenkänns som ”andra.”

Främlingskapet är en produkt av en föreställningsvärld där det (västerländska, koloniala) jaget blir till genom igenkännandet av den andre, den som inte anses hemmahörande inom gränserna. Detta blir särskilt tydligt om vi granskar några av EU-kommissionens centrala påståenden om gränsernas funktion och natur från ”den andra sidan” gränsen.

En central målsättning för EU-kommissionen är att skydda EU:s externa gränser från förfrämligade människor som försöker korsa dem. Men denna föreställning om Europas ”utsida” döljer de historiska processer och maktrelationer som det politiska, ekonomiska och epistemologiska europeiska projektet vilar på. Som Franz Fanon skriver har Europa skapats av den ”tredje världen.” Gränspolitiken av idag upprätthåller både koloniala föreställningar om Europas civiliserade ”insida” och en utsida präglad av osäkerhet, fattigdom och fara, och det våld och de ojämlikheter som grundlades under den formella kolonialismen och som fortsätter att utsätta en majoritet av världens befolkning för existentiell osäkerhet.

Föreställningen om EU:s gränser som ’externa’ är inte bara ahistorisk utan döljer även det faktum att, med juridikforskaren Tendayi Achiumes ord, de som migrerar till Europa inte är ”främlingar” i Europa utan en del av dess historia och nutid. En liknande analys hör vi i proteströrelser ledda av människor som migrerat från länder med en direkt kolonial historia, som hävdar att ”vi är här, eftersom ni var där.”

Denna analys ger oss verktyg för att förstå både de historiska processer som föranlett EU:s gränspolitik, och hur dessa processer återskapas genom en gränsregim som fördelar tillgången till frihet, rättigheter, och ett levbart liv på ett sätt som återspeglar en tudelad kolonial världsordning.

Ett annat syfte med EU:s gränspolitik sägs vara att bekämpa smuggling och människohandel. Paradoxalt nog skapar gränspolitiken förutsättningarna för just denna verksamhet genom att kriminalisera de som korsar gränser och de som underlättar deras resor till Europa – oavsett avsikt. Men genom att beskylla så kallade människosmugglare för att utsätta människor på flykt för fara, exploatering och död förskjuts fokus från hur EU:s gränspolitik skapar själva förutsättningen för denna illegaliserade ekonomi, där varan är människors liv (eller död).

Istället anförs att EU:s alltmer militariserade och hårdbevakade gränser tjänar ett humanitärt syfte: genom att stoppa människor från att korsa gränser, säger man sig rädda deras liv. De ständigt stigande dödssiffrorna vid EU:s externa gränser vittnar dock om en annan verklighet, där EUs medlemsländer med våld hindrar människor från att korsa gränser, underlåter att rädda deras liv (och i stigande utsträckning bestraffar dem som gör det i deras ställe).

Utöver denna moraliska ansvarsförskjutning utgör kriminaliseringen ett sätt kontrollera och förstatliga vinsterna från en informell ekonomi. Medan EU fördömer den informella människohandeln, fortsätter EU och dess medlemsstater med en storskaliga kohandel med människoliv: med regimen i Turkiet och militära miliser i Libyen – och nu senast Tunisiens auktoritära president, som år 2023 utlovades 675 miljoner Euro i en ’cash-för-migranter’-överenskommelse med EU-kommissionen.

Sådana uppgörelser, där människors liv, frihet och rättigheter förhandlas i utbyte mot visumlättnader, bistånd, och polisiär och militär utrustning, skulle kunna beskrivas med samma terminologi: det vill säga, som en form av människohandel. En liknande kritik över EU:s dubbelstandard – som vi bevittnar bland annat i unionens försök att utkontraktera ansvar till så kallade tredje länder för allt från gränskontroller till asylmottagande – kommer även från länder i västra Asien och den afrikanska kontinenten. I ett pågående forskningsprojekt följer vi EU:s försök att utkontraktera ansvar för att skydda människor på flykt till länder med sämre möjligheter (och vilja) att erbjuda sådant skydd (såsom Libanon), samtidigt som man undergräver rättigheterna för människor på flykt inom EU.

Låt oss så återvända till Ursula von der Leyens påstående att gränspolitiken inte längre fungerar. Med hjälp av forskningsperspektiv som studerar dessa gränser ”från den andra sidan” föreslår jag att felet inte ligger i att gränserna inte fungerar som tänkt utan snarare att de är feltänkta. Därför är det osannolikt att de ”lösningar” som EU-kommissionen föreslår – en förstärkning av rådande strukturer – kommer att bidra med vare sig hållbarhet, säkerhet, eller effektivitet. De kommer inte heller att bidra med humanitet, varken för EU eller de människor som förfrämligas och vars liv dagligen äventyras vid Europas föreställda gränser. Finns svaret för hur dessa värden ska uppnås då inte i en reformering av det nuvarande gränssystemet, utan i artikuleringen av en alternativ föreställningsvärld med en radikalt annorlunda syn på gränsernas natur och funktion? Kanske vore det tid att pröva.