Som ett handelsberoende land har Sverige dragit stor nytta av sitt 30-åriga medlemskap i världens största handelsblock. Men villkoren i det globala handelssystemet, och därmed Sveriges möjligheter att påverka EU:s handelspolitik, har förändrats avsevärt mellan 1995 och 2025. Det har blivit viktigare att finna rätt avvägning mellan behovet av effektivitet och säkerhet, och vi kan inte längre bedriva handel på samma sätt med alla länder. Sverige bör dock fortsätta att vara frihandelns främste banerförare i EU.

Detta är det andra inlägget i vår serie om vad som hänt under de trettio år som Sverige har varit med i EU. Det första inlägget handlade om förändringar inom den svenska statsförvaltningen.

Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall rådde framtidstro och optimism. Globaliseringens glansdagar stod för dörren. År 1995 inrättades Världshandelsorganisationen (WTO), med EU som främste tillskyndare. Kina blev WTO-medlem 2001. Ökad handel skulle inte bara medföra ökat välstånd och minskad fattigdom utan också minskad internationell spänning. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama proklamerade ”historiens slut” och den liberala demokratins seger.

I dag, år 2025, är det lätt att vara efterklok. Historien har inte tagit slut. Fattigdomen i världen minskade visserligen avsevärt tack vare ökad handel, men med ändrade maktförhållanden och Kinas ökade styrka har de globala spänningarna tilltagit. Geopolitik och ökad protektionism står åter i centrum. Coronapandemin och Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina har ändrat förutsättningarna för världshandeln. Kriget pekar dessutom på vikten av geoekonomi och ekonomisk styrka som bålverk för länder som vill ha råd att försvara omistliga värden som frihet och demokrati.

Denna utveckling har varit utmanande för EU:s handelspolitiska hållning, och därmed för Sverige som medlemsland.

EU är världens största handelsblock och har därmed betydande makt i det globala handelssystemet vid sidan av USA och Kina. Men EU är inte en nationell enhet. Handelspolitiken mot länder utanför EU är visserligen ett av de områden där EU:s gemensamma kompetens är tydligast. Det är EU-kommissionen som ansvarar för utformningen och genomförandet av EU:s handelspolitik. Men det är medlemsländerna som kompromissar fram kommissionens förhandlingsmandat och godkänner förhandlingsresultat med kvalificerad majoritet, samtidigt som resultaten också måste godkännas av EU-parlamentet.

Ända sedan EU-medlemskapets första dag har Sverige varit en av de mest frihandelsvänliga medlemsstaterna – om inte den mest frihandelsvänliga. Detta har ställt Sveriges agerande på prov i det ständigt pågående förhandlingsspelet och kompromissandet medlemsstaterna emellan.

Flera medlemsländer, ofta med Frankrike i spetsen, har förordat en mer protektionistisk handelspolitik. Sverige har varit ledande i den frihandelsvänliga falangen, som på senare år försvagats på grund av Storbritanniens utträde ur EU. Olika typer av kompromisser har, trots allt, fört EU framåt genom åren, också i frihandelsvänlig riktning, inte minst tack vare EU-kommissionens inställning och instruktion, som är stadgad i EU-fördraget.

Under det 30-åriga medlemskapet har den svenska hållningen i handelspolitiken anpassats från en mer renodlad strävan efter ekonomisk effektivitet till en ny situation där vikten av säkerhet av tvingande skäl har fått större tyngd.

Åren före EU-medlemskapet var det ett starkt svenskt intresse att WTO upprättades. Som nybliven EU-medlem försvarade Sverige EU:s långtgående ambitioner i WTO, vilka bland annat innebar att EU under en längre period avstod från att sluta nya bilaterala eller regionala frihandelsavtal. Denna hållning fick EU frångå när det senaste försöket att bredda och fördjupa samarbetet i WTO omintetgjordes 2008.

Under den stora recessionen var ekonomisk effektivitet fortsatt ledstjärna för EU:s handelspolitik. Sverige hörde till de pådrivande medlemsstaterna när nya bilaterala och regionala förhandlingar följde i syfte att stärka EU:s sargade ekonomi. Frihandelsavtal slöts med bland andra Singapore, Kanada, Japan och Vietnam. Däremot misslyckades förhandlingen om ett transatlantiskt frihandelsområde mellan EU och USA under Donald Trumps första presidentperiod.

Parallellt utvecklades den auktoritära regimen i Kina på flera sätt i alltmer antagonistisk riktning. Detta har medfört åtstramningar i såväl USA:s som EU:s hållning mot landet. Exportkontrollen har skärpts. USA har höjt tullar. EU har begravt sitt investeringsavtal med Kina, som i praktiken var färdigförhandlat år 2020. Vikten av säkerhet har trumfat behovet av ekonomisk effektivitet.

Coronapandemin visade både på handelssystemets utmaningar och möjligheter under en allvarlig kris. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har förstärkt behovet av att anpassa handelspolitiken till nya säkerhetspolitiska realiteter.

I relation till Ryssland har USA och EU, med stark svensk backning, infört mycket långt gående ekonomiska sanktioner i syfte att minska Rysslands möjligheter att föra krig mot Ukraina.

Utvecklingen har också fått EU att lägga ner mycket tid och energi på att utveckla sin strategi för ekonomisk säkerhet. Denna har bland annat inneburit att stor vikt lagts vid att granska inkommande direktinvesteringar ur säkerhetspolitisk synvinkel. Sverige fick regelverket för detta ändamål på plats för drygt ett år sedan.

I klimatkrisens spår har USA, under president Biden, dessutom infört avsevärda subventioner och diskriminerande åtgärder för den gröna omställningen. När Trump nu återkommer som president har han, som bekant, förutskickat att han avser höja USA:s tullar ytterligare. Härigenom snedvrids handelsvillkoren ytterligare för Sverige, EU och resten av världen.

Mot denna bakgrund är det globala handelspolitiska landskapet betydligt mer svårnavigerat idag än när Sverige blev EU-medlem för 30 år sedan. Att finna rätt avvägning mellan behovet av effektivitet och säkerhet är en grannlaga uppgift.

Vissa röster i debatten talar om globaliseringens död och att handelspolitik varken kan eller bör bedrivas med utgångpunkt från hittillsvarande handelsteoretiska rön.

Den uppfattningen bygger på ett missförstånd om vad handelsteori faktiskt förespråkar. Teorierna visar hur handel bör bedrivas så effektivt som möjligt för att nå bästa möjliga ekonomiska resultat. Den insikten är av vikt även under rådande säkerhetspolitiska paradigm. Handelspolitiken behöver fortsatt vara evidensbaserad. Protektionism är lika kostsam idag som för 30 år sedan och kan även vara negativt för vår nationella säkerhet.

Skillnaden mot tidigare är att vi inte kan bedriva handel på samma sätt med alla länder. Globaliseringen är inte död, men den tar sig nya uttryck. Sverige och EU måste se till att inte bli ensidigt beroende av strategiskt viktiga varor och tjänster från länder som kan ha både avsikt och förmåga att använda sådana handelsberoenden som ekonomiskt vapen.

Samtidigt visade pandemin hur ett lands förmåga att klara en allvarlig kris stärks av att ha flera leverantörer av viktiga produkter att välja mellan. Därför bör EU fortsätter att utveckla sitt nätverk av frihandelsavtal med pålitliga partnerländer.

Det avtal som slöts med Nya Zeeland under det svenska EU-ordförandeskapet förra året var av vikt i detta perspektiv, liksom slutförhandlingen före jul av avtalet med Mercosurländerna, det vill säga Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Här kommer Sverige att verka kraftfullt för att en kvalificerad majoritet ska uppnås för att avtalet ska godkännas, vilket Frankrike och ytterligare något medlemsland motsäger sig.

Samtidigt bör EU verka för att närma sig länderna kring Indiska oceanen och Stilla havet. Frihandelsavtal bör ingås med Australien, där man redan varit nära en uppgörelse. Konstruktiva förhandlingar bör fortsätta med länder som Indien, Indonesien, Malaysia och Filippinerna. För att dessa ska bli framgångsrika krävs sannolikt att EU justerar sina ambitioner, vilket frihandelsvänliga länder som Sverige gör klokt i att bejaka.

Oavsett hur Trumpadministrationen agerar ligger det i Sveriges intresse att EU inte ger upp sin strävan efter att – om inte förr så åtminstone på sikt – förbättra också de transatlantiska handelsrelationerna.

Det är slutligen centralt att EU fortsatt står upp för WTO och dess regelverk som grund för internationell handel, även om USA och Kina agerar utanför regelverkets ram. Detta är särskilt viktigt för att utvecklingsländer ska kunna fortsätta att använda internationell handel för att stärka sina ekonomier, såsom Sverige gjort under det senaste århundradet.

Sverige har ett starkt intresse av att fortsatt vara frihandelns främste banerförare i EU, om än på annat sätt än under globaliseringens glansdagar för 30 år sedan.